75 inlägg taggade med "Norrbottens Kuriren, Kultur"

Vad är klockan frågar vi och jämför med grannens. Och barnens, bussens, bilens, skolans, TV:ns, radions, datorns. Klockan är mycket.

Alla som hållit om ett litet barn vet hur det känns att hålla framtiden i sina händer. För några dagar sedan låg den på min vänstra underarm. I hennes tre månader gamla blick rymdes förtroende och oskuldsfullhet. Ett sårbart leende öppnade sig när dopvattnet sköljde hennes kala hjässa. Hon greppade min stola och vägrade släppa taget. Jag förstod henne. Små barn lever nära sina verkliga behov.

En gång blev jag kallad nihilist av en moralist. Han tyckte att jag inte fördömde videovåldet tillräckligt hårt. Och hårdrocken och rollspelen och godisfigurerna och veckotidningarna. Jag log och höll masken. Väl hemma såg jag i Nationalencyklopedin att en nihilist är en som förnekar existensen av objektiva värden. Alltså är jag ingen sådan, men å andra sidan kan jag njuta av en actionfilm, stampa takten till Metallica och smygläsa VeckoRevyn.

Sålunda lyder svaret på den moraliska kritikens ”varför”: Det bara blev så.

En miljon män lyfter sina knutna nävar och lovar moralisk upprustning. En miljon amerikanska män. Tid att huka sig i soffan.

Jag såg en rökare kyssa sin nyfödde son. För en stund blev barnvagnen som en rullande rökmaskin. Det var en märklig syn – livets vagga och dödens kista i ett. Vad är kärlek om kyssar ger cancer?

När de två rorsmännen vid forsolyckan i Råneå döms för vållande till åtta personers död säger kammaråklagaren lakoniskt att han är nöjd. Som vore det en fotbollsmatch. 2-1 till åklagarn. Gud förbjude att vi applåderar.

Diana är död och begraven. Det var som om vi alla väntat på det. Inte hennes död men en chans att gråta ut, att visa våra känslor. I en värld där det gemensamma trängs undan förenade hon för någon vecka både nationer och människor. Hon blev en flagga att samlas kring. En nittiotalsikon i papp.

Att åka taxi i Barcelona är att lära sig livets villkor. ”No, no” säger chauffören när jag försöker greppa säkerhetsbältet. Bekymmerslöst leende förklarar han något som handlar om att det liksom inte är så noga i Spanien jämfört med Sverige. ”Si, si” säger jag utan att riktigt förstå. Men jag anar att han sagt något viktigt.

Aftonbladet tar pulsen på sommaren. Fem plus är att kissa ute, två plus är svågerns hembrända och att jobba i juli är noll. Jag tror att Aftonbladet är döende.