Att åka taxi i Barcelona är att lära sig livets villkor. ”No, no” säger chauffören när jag försöker greppa säkerhetsbältet. Bekymmerslöst leende förklarar han något som handlar om att det liksom inte är så noga i Spanien jämfört med Sverige. ”Si, si” säger jag utan att riktigt förstå. Men jag anar att han sagt något viktigt.
Fem röda trafikljus senare har vi hamnat i en kö. Jag vänder mig om för att kolla att de två andra bilarna är med, där resten av ressällskapet åker. Chaffisen skrockar till, knuffar mig lätt på axeln och säger "Todo controlado”. Hans ögon säger ”imposible”.
Kanske det var det som det där med bilbältet handlade om. Todo controlado. Att ha allting under kontroll. Medan taxichauffören har upphöjt bekymmerslösheten till en dygd, sitter vi och bräcker varandra med reservplaner. Läget, frågar någon. Under kontroll, svarar vi och byter grepp på mobilen. För den ständigt nåbare är almanackan en bibel och det oväntade en ovän.
I taxins sneda backspegel snurrar det obligatoriska krucifixet och kanske finns det en tanke även med det. Hur ska man få som man vill om det finns en högre vilja? Kanske meningen är att det aldrig ska stå stilla, hinner jag tänka just innan ljuset slår om till grönt.
På flyget hem informerar flygvärdinnan om ”safety onboard”. Jag vet sen förr att nödutgångarna är märkta med röda exitskyltar. Men vem lugnas av dörrar på 10 000 meters höjd? Lika bra att släppa taget. Och lyfta.
/Gunnar Sjöberg