Diana är död och begraven. Det var som om vi alla väntat på det. Inte hennes död men en chans att gråta ut, att visa våra känslor. I en värld där det gemensamma trängs undan förenade hon för någon vecka både nationer och människor. Hon blev en flagga att samlas kring. En nittiotalsikon i papp.
Att sörja prinsessan kan vara att sörja saknaden av godhet, skönhet och lyckliga slut. I hennes grav ligger vår förhoppning att oturen någon gång ska vända och att den drabbade ska få sin revansch. Att ingen ska visa sig för god för att få leva.
Men ändå. Fast jag vet att tårarna är äkta får jag en känsla av att det handlar om någonting annat. Samma vecka grät vi över att OS gick till Athen och att Dahlin sköt stolpe ut. I en liten notis nämndes också att Moder Theresa hade dött. Hur kan vi beröras så mycket av så lite och så lite av så mycket? Lever vi så långt från oss själva att vi tror att en krusning är bottenkänning?
Tänk om att bry sig är att inte bry sig. Att se åt ett annat håll. Komma verkligheten mycket närmare än vad en veckotidning nånsin kan göra. Sorgen, glädjen och godheten finns inom oss och i vår närhet. Det handlar om att våga se mitt eget liv och deras som jag har omkring mig.
När jag skymtar Dianas porträtt på väg till pappersinsamlingen, minns jag några ord av den franske filosofen Emmanuel Levinas:
”Ansiktets hud är den naknaste huden, den mest blottade. Den naknaste, fastän dess nakenhet är anständig. Och samtidigt den mest blottade: det finns i ansiktet en väsentlig fattigdom, vilket bevisas av att man försöker maskera denna fattigdom genom att förställa sig, genom att se obesvärad ut. Ansiktet är utsatt, hotat, som om det inbjöd till våldshandlingar. Samtidigt är det ansiktet som förbjuder oss att döda.”
En löpsedel rymmer trycksvärta. Ett ansikte livet. Att tänka så skulle möjligen kunna vara att hylla prinsessan.
/Gunnar Sjöberg