När de två rorsmännen vid forsolyckan i Råneå döms för vållande till åtta personers död säger kammaråklagaren lakoniskt att han är nöjd. Som vore det en fotbollsmatch. 2-1 till åklagarn. Gud förbjude att vi applåderar.
I vems intresse döms de överlevande? Vem av de inblandade behöver ytterligare straff, ännu ett kors att bära. Hur kan någon vara nöjd i en tragedi med bara förlorare?
För att kunna döma måste vi distansera oss. Prata om killarna, de som räddade flera till livet, som ”rorsmän”. Inga namn, ingen bakgrund och ingen vetskap om hur de har det nu. Ta upp diskussionen i kaffepausen eller i korvkön, i trygg vetskap om att de avgörande frågorna aldrig hinner ställas. De som handlar om mitt eget liv. Flåshurtigt säger vi att rättvisan måste ha sin gång. Att vi inte kan låta oss styras av känslor. Att den skyldige måste gripas. Dags att dra vidare, vad ska du äta i kväll?
Jag saknar det samtal som sträcker sig bortom frågan om rätt eller fel. Det samtal som respekterar livets smärtsamma gåtfullhet och insikten om att vi alla önskar att bandet gick att spola tillbaka. Att det gjorda gick att göra ogjort och att förlåtelse var möjlig även bakåt i tiden.
Om rorsmännen är skyldiga är skulden vår gemensamma. Vi är skyldiga till att inte kunna förutse allt, skyldiga till felbedömning och misstag. Skyldiga till att inte vara gud.
Kyrie eleison.
/Gunnar Sjöberg