Alla som hållit om ett litet barn vet hur det känns att hålla framtiden i sina händer. För några dagar sedan låg den på min vänstra underarm. I hennes tre månader gamla blick rymdes förtroende och oskuldsfullhet. Ett sårbart leende öppnade sig när dopvattnet sköljde hennes kala hjässa. Hon greppade min stola och vägrade släppa taget. Jag förstod henne. Små barn lever nära sina verkliga behov.
På vägen hem hälsade mig kommunen välkommen vid Kallaxrondellen. Tomgångskörning högst 1 minut står det på den skylt som i brist på annat brukar ropa ut Luleå till kommunikationscentrum i norr. Lika trist men ändå bättre, tänkte jag. All tomgångskörning borde förbjudas, framförallt den andliga och mentala. Och den kyrkliga och kommunala.
I många slutna världar kör man på tomgång. Länge. Man pratar och planerar, förbereder och förvaltar. Det låter högt och tar mycket energi men man kommer ingenstans. Man tänker till men väldigt sällan nytt. Det växer mossa på betongen.
Vad skulle hända om vi gjorde som det lilla barnet. Såg saker underifrån. Rangordnade på vårt eget sätt. Vad är en lista över Luleås mäktigaste människor mot listan över de viktigaste i mitt liv? Vad är omgivningens alla krav mot min längtans inre röst? Vad är värt att ägna energi åt?
Kanske måste vi släppa taget för att kunna greppa det verkligt väsentliga.
/Gunnar Sjöberg