Vad är klockan frågar vi och jämför med grannens. Och barnens, bussens, bilens, skolans, TV:ns, radions, datorns. Klockan är mycket.
Tid är pengar säger chefen och mäter fikarasten. För att säkra en rätt tajming synkar vi klockorna och säger prick. En minut är en minut. Realtid som hackarna säger när de jublar över möjligheten att vara med om samma sak samtidigt över hela världen. O du saliga – tänk en värld utan förseningar. Himmel eller helvete?
För oss är punktlighet en dygd och den sena ankomsten urskuldras med en aldrig sinande fantasi. Det var barnen, bussen, bilen är bara början. Det är som om vi jagas av en ständig rädsla att missa något. De förlorade minuterna ska tas igen, de obesvarade samtalen lyssnas av och de senaste nyheterna hämtas in. Man måste hålla sig a`jour, sa Bill. Uppdaterad, sa Bull.
Samtidigt önskar vi oss mer tid. Tid över till annat. Det där som vi väl egentligen tycker är det viktigaste. Det som nästan bara en infarkt kan få oss att inse. Vila, vänskap, värme är bara början.
Tänk om vi började ge varandra timmar istället för att låna minuter. Vad skulle hända om vi bjöd vännen på en paus och lät barnen, bussen, bilen vänta. Om vi spände upp klockarmbandet och svävade i tidlöshet åtminstone över en lunch.
Det är klart vi skulle missa något. Men upptäcka mer.
/Gunnar Sjöberg