Sålunda lyder svaret på den moraliska kritikens ”varför”: Det bara blev så.
Med fyra enkla ord både förklarar och ursäktar vi våra misstag. Det bara blev så. Så klarar vi lindansen mellan eviga ursäkter och ständig skuld. Det är Ödet, Slumpen eller Nån Annan – titta inte på mig. En lätt axelryckning ersätter den bikt som borde följa.
Jag tror inte det håller i längden. Till våra villkor hör förmågan att både göra ont och gott. Vi skapar regler, överenskommelser om hur vi ska vara mot varandra. Skydd för det goda. Ändå sker misstag, inte som undantag utan även det som en regel. Solen har sina fläckar.
Att säga att saker bara blir är att förneka sitt ansvar. Att sälja ut det gemensamma och låta allt bli privat. Ingenting längre värt att försvara annat än den egna nyttan och lusten.
Att fråga varför saker bara blir är att försvara möjligheten att välja och förändra. Att stå emot det som bryter ner och stå upp för det som bygger upp. Vara på sin vakt.
Det är som att bada i Medelhavet. Grön flagg och det är helt okej. Röd flagg och du badar på egen risk. Svart flagg, badförbud. Problemet är inte vågorna, det är underströmmarna.
Flaggan pekar på den risk som inte syns. Så fort du sätter foten i vattnet känner du att nånting drar och sliter. Från början är det mäktigt och spännande, men ju längre du går ju osäkrare känns det. Du vill till land, men någonting håller dig kvar och drar dig dit du inte vill. Går du för långt blir det för sent.
Man kan förhärda sig. Med en axelryckning gå sin egen väg och strunta i alla andra. Skriva sin egen lag. Men stenar sjunker.
/Gunnar Sjöberg