34 inlägg taggade med "Näringsliv Norrbotten"

Jag bor tre mil från Knutby. Say no more.

Dom är överallt. I röda jackor, orange band, blåa overaller och en ivrig blick. Jag överfalls på gatan av Röda Korset, Rädda Barnen, Amnesty, Greenpeace. Till och med Unesco. I handen har dom ett block eller en bössa. Dom rusar emot mig och vill ha min signatur eller min slant. Jag viker undan, mumlar nåt om medlemskap och brådska. Vill inte.

Glöm Tyskland. Svenska fotbollsdamer gjorde succé och än en gång fick vi se hur ett lag kan lyfta enskilda individer. En reserv från Björklinge bredsidade in silvermålet och hela laget grät av glädje.

I somras besökte vi Öregrund. ”Oh så pittoreskt”, sa vi och beställde en espresso på baren vid båtarna. Eller expresso som servitören sa.

Jag for till Hamburg för att delta i en systemanalys av några kyrkor. Vi var åtta personer som skulle testa en arbetsform med en glasklar poäng: Ju fler perspektiv desto större klarsyn. Jag tror de flesta håller med om att det verkar vettigt, utom de som väljer att gå enögda genom livet.

För några år sedan samlade jag på ålderstecken. Jag tyckte det var lämpligt, de flesta samlar ju på någonting. Men nu har jag slutat. De blev för många…Nu har jag t o m skaffat läsglasögon så…tja…det är inte lika roligt längre.

Jag har varit på handbollsmatch, en sportslig upptäckt orsakad av dotterns plötsliga intresse för denna utövning. Matchen var ett dubbelmöte, den spelades två gånger på samma kväll för att vi från Uppsala skulle slippa ännu en resa till denna avlägsna ort som heter Hallstavik. Här i söder kör man två bortamatcher på samma kväll mot ett lag som bara finns 55 km bort…

När jag skriver denna krönika är det fullt krig inom SAP i Luleå. Några är tysta i sin vishet, andra skriker ut sin frustration eller vad det nu handlar om. Upp till kamp emot…tja, vad då? Eller vem då? I en tid av förändring söker vi gemensamma fiender och syndabockar – dom kan kallas Kalle, Ulla, Saddam, George…namnet spelar liksom ingen roll. Poängen är att återfå balansen genom att förenkla världen. Genom att ljuga om andra döljer jag sanningen om mig själv.

Aldrig förr har det känts så tungt att gå tillbaka till jobbet som efter denna semester. De första dagarna har jag bara suttit och tittat på datorn, frågat om någon vill fika och tänkt osammanhängande tankar. Och i lönndom planerat nästa semester…

Tjugo män sitter hopträngda i ett rum byggt för elva kvinnor. Det ser ut som om dom är på väg; fleecetröjan är knäppt, kepsen nerdragen och skorna hårt snörda. Jag vet att dom inte trivs, jag har varit här förut. Nu är det mig dom ska möta i samtal om… tja, sånt som man borde prata om men aldrig hinner. Eller ids.