Han satt i stolen innan dörren gått i lås. Det var anställningsintervju och jag och mina kompanjoner var klädda i en lagom blandning av närhet och distans. Offret, eller den tilltänkte, bar en tröja med samma färg som hans kinder. Vi pratar röd som blod. Efter en svepande inledning bad jag honom berätta något om sig själv. Och han började prata. Han pratade och pratade och pratade.
Arjeplog 22 februari 1996. En framtidsforskare intar podiet i den nya gymnasieskolans aula och börjar berätta för ungdomarna hur ungdomar är. Med en söder-dialekt som hämtad ur en norrländsk sketch förklarar han skickligt och ordrikt vad ungdomar tänker och vill med sina liv. Till sitt stöd har han två värderingsundersökningar, fem färgglada OH-bilder och en snygg kavaj. Det hjälper inte så mycket, men Arjeplogs ungdomar är snälla så de sitter kvar. Så tysta som bara äkta norrlänningar kan vara.
Med det nya pensionssystemet har socialdemokraterna en gång för alla avyttrat folkhemmet. Kanske är det bra, men det känns lite snopet. Vi som växt upp i det hann liksom aldrig säga farväl. Nu står vi där, nakna som den dag vi kom till världen, och ska bygga våra egna liv från grunden. Det är egnahem som gäller. Missunnsamheten är vår moder; hemska tanke om någon trist gammal klasskompis skulle sno åt sig min pension när jag dör. Fördomen är vår fader; inga bögar över bron. Syskon har vi inga, för vem orkar bry sig?
I höst har familjeföretaget Hästens annonserat efter nya säljare av den där sängen ni vet, den som påstås vara världens skönaste. Jag säger ingenting om sängen, den är säkert skön, fast jag stoppar hellre pengarna i madrassen än lägger dom på hästhår och fjädrar. Vad jag säger någonting om är annonsen.