Dom är överallt. I röda jackor, orange band, blåa overaller och en ivrig blick. Jag överfalls på gatan av Röda Korset, Rädda Barnen, Amnesty, Greenpeace. Till och med Unesco. I handen har dom ett block eller en bössa. Dom rusar emot mig och vill ha min signatur eller min slant. Jag viker undan, mumlar nåt om medlemskap och brådska. Vill inte.
Strax innan sängdags ringer en polska på dörrklockan och vill sälja en ful tavla. Jag orkar inte mer, så jag köper två. En tupp och en solnedgång.
Det är ingen mardröm, det är verklighet. År 2003 är det rea på solidaritet. Grand offerta. Rebajas! Kom och köp ett gott samvete och ve den människa som viker undan sin blick.
Alla de organisationer jag nämnde är bra, men tacka vet jag Svenska kyrkan, den bespottade och älskade. Hon bara är där, likt ett skepp på öppet hav. Hon rusar inte emot, hon öppnar i bästa fall sin dörr. Är den stängd får man väl komma tillbaka en annan dag. Tänka själv. Ta sig tid.
Det är många som tycker vi ska lämna henne. ”Vad får jag för pengarna” frågar sig den postmoderne skeptikern och spekulerar på solidaritetsbörsen. Kollekt är liksom fel i en tid när vi vill kunna spåra varje bidrag och se ett fadderbarn eller en tacksam uteliggare bakom varje givmild handling.
Svenska kyrkan står lågt i kurs just nu.
Styrkan med kyrkan är det kollektiva sammanhanget. Svenska kyrkan lever inte tack vare biskopar, knäppa präster, otrevliga kyrkvärdar och underliga handlingar. Den lever trots detta, tack vare alla människor som bär henne i sin längtan efter gud och godhet. Alla vanliga, sökande, tvivlande, unga, gamla kvinnor och män.
Att vara medlem i Svenska kyrkan är att bry sig och att lita till andra. Det är att bära och vara buren på en och samma gång, för utan medlemmar är hon ingenting. Inga körer, inga barngrupper, inga sorgesamtal. Inga hembesök, inga konserter, inga julottor. Ingen att ringa mitt i natten, ingen som sitter vid dödsbädden, ingen som ber böner.
I kyrkan kan du ge bara för att ge. Du får inga julkort som belöning. Ingen trisslott, almanacka eller häftig t-shirt. Som medlem tjänar du bara en sak: Du tjänar andra.
Gud behöver ingen kyrka, men jag tror faktiskt vi människor behöver det.
/Gunnar Sjöberg