När jag skriver denna krönika är det fullt krig inom SAP i Luleå. Några är tysta i sin vishet, andra skriker ut sin frustration eller vad det nu handlar om. Upp till kamp emot…tja, vad då? Eller vem då? I en tid av förändring söker vi gemensamma fiender och syndabockar – dom kan kallas Kalle, Ulla, Saddam, George…namnet spelar liksom ingen roll. Poängen är att återfå balansen genom att förenkla världen. Genom att ljuga om andra döljer jag sanningen om mig själv.
Jag hoppas krigets offer blir få, både i Luleå och världen utanför. Det hjälper inte krigsherrar eller krigsdamer, men för den bara måttligt stressade finns det trots allt lugnande effekter. Ofta är det någonting oväntat som röjer väg för en plötslig insikt om sakernas tillstånd. Eller något så enkelt som ett skratt mitt i allvaret.
Alla dessa barn som har börjat springa in på fotbollsplanen tillsammans med spelarna, de har en lugnande effekt. Åtminstone tror jag det är vad som är tanken. Antingen ska publiken inse att vi alla är barn – och därmed okränkbara - eller så ska spelarna inse att fotboll är en lek. Oklart vilket, men nånstans blir vi lugnare.
I somras var jag med om en mycket lugnande effekt mitt i ett kokhett Stockholm. Utanför slottet står Flygvapnets Musikkår i full stridsmundering och i bakgrunden skymtar jag de varmt klädda högvakterna. Inför fotograferande japaner och bakfulla stockholmare påminner de om människans ständiga strävan att slåss. Dirigenten viftar med pinnen och jag väntar på den taktfasta marschmusiken. Men inför hela världens förvånade öron spelar de Village Peoples gyllene hit YMCA. Och bra dessutom! Alla skrattar, alla blir nyktra och alla krig stannar upp. Vem kan slåss till sådan musik?
Men trots barn och musik finns det bara en riktigt lugnande effekt och det är insikten om min egen vikt och viktlöshet. Återigen handlar det om balans och perspektiv. Å ena sidan är det viktigt att ta ansvar och göra sin plikt. Å andra sidan – vem bryr sig? När allting rasar samman, vad är då det viktigaste? Vad är värt att slåss för?
För ett tag sedan skrev jag att bara den som vågar vara buren orkar bära. Med livets innersta är det nog så, att bara den som distanserar sig kan närma sig.
/Gunnar Sjöberg