Vem kan tro på någon som hävdar att ingenting är sant? Enda sättet att instämma i den tesen är ju att ifrågasätta den. Är det sant att det inte finns något som är sant? Vem kan svara ja på en sådan fråga?
Men jag håller med Olav Hammer i artikeln bredvid. Alltför ofta tar vi till oss ”sanningar” baserade på andras berättelser, härliga upplevelser eller helt enkelt på vad som ”känns” sant.
Det var en gång en man som reste runt i landet och föreläste om det farliga med rollspel, videofilm, rockmusik och – vilket var hans specialare – godisfigurer som såg ut som små djävlar. Tanken var att detta borde förbjudas och hans ”sanning” var att barnen som lyssnar på musiken och äter karamellerna blir besatta av onda krafter. När jag protesterade och hävdade att alla filmer, all musik, alla rollspel och allt godis inte handlar om små djävlar, fick jag en ond blick tillbaka. När jag sedan sa att det inte finns några bevis på att rollspel är farligt, blev jag kallad nihilist. Oklar över ordets betydelse fann jag inget bra motargument. Kanske var jag en nihilist?
När jag kom hem till min Nationalencyklopedi lärde jag mig att en nihilist är en person som förnekar existensen av absoluta värden. Mannen med de djävulska godisfigurerna trodde på en massa absoluta värden. Det var hans sätt att göra det obegripliga begripligt – kom låt oss formulera egna sanningar och söka mekaniska samband! Du blir vad du äter och ser. Alla som inte är för är emot. Antingen eller, aldrig både ock.
Jag tror på Gud och därför är jag ingen nihilist. Problemet för mannen med de djävulska godisfigurerna är väl att jag inte tror mig kunna förklara Gud. Jag tror inte heller på mekaniska samband – typ att alla fromma blir friska och att den som ber får allt hon vill ha. Jag tror inte på Ulf Ekman och alla andra präster och pastorer som tror sig ha funnit den absoluta sanningen om Gud. Jag tror inte ens på Göran Persson.
Det är klart att det finns sådant som är sant. Fy så trist det vore om allt var relativt och om alla vore tvungna att uppfinna hjulet på nytt. Stenålder forever. Men människan är född in i ett avstånd – vi kan ana det absoluta men är fångna i det relativa, det förgängliga. I benådade ögonblick kan vi gripas av den verkliga Sanningen, men aldrig begripa den. Vår lott är att se en gåtfull spegelbild, vår längtan att se Sanningen ansikte mot ansikte.
Jesus lyfte fram barnen och sa att den minste är den störste. Han hade också kunnat säga att den som tror sig veta allt, inget har förstått.
/Gunnar Sjöberg