Hörde en kamrat säga att det bästa med magsjuka är att man går ner i vikt. Du är fortfarande sjuk, tänkte jag.

En grupp trettonåringar betygsatte mitt besök i deras klass. Mannen var ungdomlig, stod det på en lapp. Fem poäng av sex möjliga.

Den spanska solen är som Den Ständigt Närvarande. Bländande vacker och varm, färggrann och farlig. Och stundtals dold.

Jag vet att man ska leva i nuet. Carpe Diem och allt det där. Men vem orkar leva som om varje dag vore den sista?

Närhet och längtan är vackra ord. De uttrycker en känsla för något annat eller Någon annan. Det finns en fortsättning. Mer.

Vad är klockan frågar vi och jämför med grannens. Och barnens, bussens, bilens, skolans, TV:ns, radions, datorns. Klockan är mycket.

Alla som hållit om ett litet barn vet hur det känns att hålla framtiden i sina händer. För några dagar sedan låg den på min vänstra underarm. I hennes tre månader gamla blick rymdes förtroende och oskuldsfullhet. Ett sårbart leende öppnade sig när dopvattnet sköljde hennes kala hjässa. Hon greppade min stola och vägrade släppa taget. Jag förstod henne. Små barn lever nära sina verkliga behov.

En gång blev jag kallad nihilist av en moralist. Han tyckte att jag inte fördömde videovåldet tillräckligt hårt. Och hårdrocken och rollspelen och godisfigurerna och veckotidningarna. Jag log och höll masken. Väl hemma såg jag i Nationalencyklopedin att en nihilist är en som förnekar existensen av objektiva värden. Alltså är jag ingen sådan, men å andra sidan kan jag njuta av en actionfilm, stampa takten till Metallica och smygläsa VeckoRevyn.

Sålunda lyder svaret på den moraliska kritikens ”varför”: Det bara blev så.

En miljon män lyfter sina knutna nävar och lovar moralisk upprustning. En miljon amerikanska män. Tid att huka sig i soffan.