Hörde en kamrat säga att det bästa med magsjuka är att man går ner i vikt. Du är fortfarande sjuk, tänkte jag.
Fromma från alla kulturer har i alla tider fastat. Att fasta är att frivilligt avstå från föda för att förbereda sig för nånting större. När man släpper fokus på mat blir det som är bortom tydligare, det som är utanför oss själva och den begripliga världen. Man fastar för att bli mer människa.
Men den verkliga fastan är död, sedan länge kvävd av en fet semla. Ur den pösiga bullen väller skuld och skam – kalorierna måste jagas bort med självsvält och piller. Sassa brassa mandelmassa.
I vår tid och i vår kultur har fastan förvandlats till en förberedelse för nånting mindre: mindre stussmått, mindre håravfall, mindre problem. Mindre människa.
Vi krymper världen och mäter lycka i hekto och gram. Jaget väger mest - allt som finns bortom spegelbilden och vågens pendelrörelse är av mindre vikt. Synd blir en fråga om kaka till kaffet och skulden regleras med en lång promenad.
Visst finns det sådant som är viktigare? Vad hjälper det en människa om hon tappar ett kilo men förlorar sin själ?
Prova avrunda uppåt nästa gång nån frågar vad du väger. Känn dig viktig, nästan överviktig. Och skriv annonser med dina vänner: Real life instead of Herbalife.
/Gunnar Sjöberg