En grupp trettonåringar betygsatte mitt besök i deras klass. Mannen var ungdomlig, stod det på en lapp. Fem poäng av sex möjliga.
När jag var liten var jag stor. Första gången någon frågade mig var jag hade gjort lumpen var jag 15 år. Han som frågade hade nyss muckat från I 19. Jag kände mig lika fånig som när vi skulle ta klassfoto i årskurs fem och jag och fröken fick bilda eget led längst bak. På kortet ser jag ut som slöjdläraren.
Nu är jag man och ungdomlig. För barnen handlar ungdomlighet om en schysst attityd, för vuxna om en neuros. Hur kan det vara en komplimang att få höra att man ser ut som sjutton när man är 40? Varför är största problemet på skolavslutningar att få tyst på föräldrar som gör hiphop-hälsning till varandra? Och är det bra att mamma och pappa är ungdomligare än barnen? Varför är det så svårt att vara i tidsmässig takt med sig själv?
Jag är ingen kille på 40 år. Definitivt en man, möjligen en ungdomlig sådan. Men även manligheten reduceras till yttre egenskaper. Är det sant att den sitter i överarmarnas omkrets, boxershortsens passform, profilens skärpa och replikens tyngd? Vad är i så fall den som gillar söt likör och bänkpress? Allt eller inget.
Trettonåringarna vet mer om ungdomlighet än någon annan och gammelfarfar är manligast bland män. Men vem talar om de är tysta?
Veckopressens förebilder är felbilder. Och om ytan blir livets mening är det läge för en bön: Gud bevare oss för manligheten och ungdomligheten. Lovad vare människan och mänskligheten. Amen.
/Gunnar Sjöberg