Den spanska solen är som Den Ständigt Närvarande. Bländande vacker och varm, färggrann och farlig. Och stundtals dold.
Vore solen en gud skulle Spanien vara paradiset. Där handlar livet om att hantera dess närvaro. En pendling mellan skugga och zenit, mörker och ljus. Skuggan är en tillflykt och mörkret en välsignelse.
Att sticka till Spanien är inte att fjärma sig. Det är att närma sig. På playan hinner tankarna ikapp, som om solen kastar sitt ljus även över sinnet. Tänker på hur ofta vi delar in tillvaron i antingen eller. Svart eller vitt, för eller emot, ljus eller mörker, god eller ond. Den tveksamme bespottas och den tvärsäkre besjungs.
Men lovad vare osäkerheten. Tystnaden inför mysteriet och respekten för gåtfullheten. Somt blir bara fel när det förklaras.
Väl hemma lyssnar jag på Van Morrisson. ”The rough god goes riding on in” sjunger han på sitt senaste mästerverk. Tänk om Gud är en hårding? Om våra motgångar inte alltid är fiender utan stundtals en vän. Kan en tackling vara en gudagåva? Ett fall ett lyft.
Kaos är granne med Gud. Sorgen med glädjen och lidandet med leendet. En helig vind kan smeka vår kind men även slå oss till marken.
That´s life.
/Gunnar Sjöberg