Jag vet att man ska leva i nuet. Carpe Diem och allt det där. Men vem orkar leva som om varje dag vore den sista?
Hörde någon kalla 90-talet för nuismens årtionde. Nuism, alltså läran om nuet. Läran om alltings nödvändighet just nu. Läran om den omedelbara behovstillfredsställelsen. Läran om att det lönar sig att ropa högst.
Är det bara farmor som minns att var sak har sin tid? Att somligt är värt att vänta på. Vem lär barnen vänta?
”Nu” är den skarpa linjen mellan förr och sen och i det läget ger tankar bakåt och framåt balans. Drömmarna är kryckor för vår väntan.
Mardrömmen ger det onda gestalt. Med trassliga lakan som enda risk törs vi ta ut all olycka i förskott, bereda oss på den värsta av katastrofer. Det är som att dyka med flytväst.
Dagdrömmen får oss att sträcka på halsen och ana morgondagen. Se liljorna på marken mitt i vintern. De väntar också. Bidar sin tid i bekymmerlöshet.
I drömmarna kan vi styra vår egen tid - bara då är varje dag ett oskrivet, orört blad. Som snön innan grannen släppt ut hunden.
/Gunnar Sjöberg