Vem kan fånga livet i några rader? Brygga vin på en minut? Allting har sin tid. Skratta har sin tid och gråta har sin tid. Leva har sin tid och dö har sin tid. Nu är tid för smärta.
Jag minns den gamla damen vi mötte på vår vandring till graven med den lilla kistan med det lilla barnet i den stora pappans famn. Hon sträckte mödosamt på sin rygg, såg oss i ögonen och visade kärlek utan ord. Det fanns inget att säga, inget att förklara. När vi passerat böjde hon sig ner över blommorna igen. Plantera har sin tid och rycka upp det planterade har sin tid.
Den gamla damen vågade vända sitt ansikte till oss. Hon visste nog att det bara finns ett sätt att förhålla sig till den gåtfulla smärtan. Att se den. Och därmed se livet.
Det är annorlunda för oss som kallas moderna. När smärtan rullar in i våra liv flackar vi med blicken. Gud, jag har inte tid. Ge mig en snabbkurs mot sorgen. En tablett mot ensamheten. En film som slutar lyckligt. Vi målar över det svarta och jagar vidare i vår flykt från själva livet.
Det folk som vandrat i mörkret vet bättre. Förr eller senare hinner livet ikapp. Allting har ju sin tid. Då är tid för väntan, att våga känna och se. Somligt kan klarna i mörker. En flämtande låga. En strimma av ljus från en dörr på glänt.
/Gunnar Sjöberg