Jag såg en rökare kyssa sin nyfödde son. För en stund blev barnvagnen som en rullande rökmaskin. Det var en märklig syn – livets vagga och dödens kista i ett. Vad är kärlek om kyssar ger cancer?

När de två rorsmännen vid forsolyckan i Råneå döms för vållande till åtta personers död säger kammaråklagaren lakoniskt att han är nöjd. Som vore det en fotbollsmatch. 2-1 till åklagarn. Gud förbjude att vi applåderar.

Diana är död och begraven. Det var som om vi alla väntat på det. Inte hennes död men en chans att gråta ut, att visa våra känslor. I en värld där det gemensamma trängs undan förenade hon för någon vecka både nationer och människor. Hon blev en flagga att samlas kring. En nittiotalsikon i papp.

Att åka taxi i Barcelona är att lära sig livets villkor. ”No, no” säger chauffören när jag försöker greppa säkerhetsbältet. Bekymmerslöst leende förklarar han något som handlar om att det liksom inte är så noga i Spanien jämfört med Sverige. ”Si, si” säger jag utan att riktigt förstå. Men jag anar att han sagt något viktigt.

Aftonbladet tar pulsen på sommaren. Fem plus är att kissa ute, två plus är svågerns hembrända och att jobba i juli är noll. Jag tror att Aftonbladet är döende.

Hos frisören lär mig Vecko-Revyn hur jag blir snygg med G-metoden. Inte ens en fyrtioåring kommer undan. Det handlar om att följa nåt slags schema - käka päron istället för meloner. Jag har aldrig gillat meloner, så det är inget problem. Problemet är möjligen min spegelbild.

Som ett stenskott stod Vittnet mitt på altanen. Med ena handen rättade han till slipsen, med den andra höll han hårt om Sanningen. Med en tung suck reste jag mig ur stolen för att på något sätt hantera situationen. Men hur är en Tvivlare snäll mot ett Vittne?

Vart är vi på väg frågar vän av ordning och tar ett stadigt grepp om lyktstolpen. Den stolpe som alltid visat vägen och gett trygghet åt stegen. Vännens problem är att vägarna numera är så många. Inte sju utan sjuttiosju. Minst.

När jag för tredje gången trycker på CD-spelarens repeat-knapp inser jag att jag är fast. Jag gillar klassisk musik. Den smeker mina öron, lindrar smärtan, öppnar sinnet.

Mötte en österrikare i Wien. Med en överdådig lunchtallrik i viloläge berättade han med stolthet om sig själv, sitt jobb och sitt kunnande. Han sade sig ha både språköra och fotografiskt minne. Hans munväder var jag redan bekant med.