Som ett stenskott stod Vittnet mitt på altanen. Med ena handen rättade han till slipsen, med den andra höll han hårt om Sanningen. Med en tung suck reste jag mig ur stolen för att på något sätt hantera situationen. Men hur är en Tvivlare snäll mot ett Vittne?
Efter en kort diskussion tog han sin sanning och gick. Kvar stod jag med min. Trots att vi delat altan i 10 minuter hade vi inte ens varit i närheten av varandra. Kanske fick jag en kråka i kanten, tecknet för antingen en förlorad själ eller värd ett besök till.
Jag gillar frågetecken, både för den mjuka formens skull och de tankar som tecknet inbjuder till. När Vittnet ställer frågor gör han det för att bädda för sitt eget svar. Tvivlaren ställer frågor för att formulera tankar och se om andra delar dem. Vad tråkigt det måste vara att veta allt.
Gör som Luther säger jag. Lyft på hatten och låt vinden komma åt tanken.
Eller gör som barnen med sina gåtor. En gubbe gick mot en stolpe 54 gånger. Sedan gick han mot stolpen 54 gånger till. Hur många gånger slog han sig?
När barn berättar gåtor de gjort själva är det klokt att lyssna ett varv till. Svaret hör liksom till själva gåtan. Gubben gick 108 gånger mot stolpen, men hur många gånger slog han sig? De som tror sig veta levererar svaret innan frågan är ställd. De som förstår är tysta.
Gåtan var bara skenbart enkel. Liksom livet.
/Gunnar Sjöberg