Vart är vi på väg frågar vän av ordning och tar ett stadigt grepp om lyktstolpen. Den stolpe som alltid visat vägen och gett trygghet åt stegen. Vännens problem är att vägarna numera är så många. Inte sju utan sjuttiosju. Minst.
Livet har blivit som en fransk rondell. Som löv i vinden formar vi våra liv, fattar egna beslut och väljer egna vägar. Snart står vännen där ensam vid stolpen. Kvarlämnad av den majoritet som idag inte låter sig följas eftersom den knappast längre finns.
Det kallas rörlighet och flexibilitet, nyckelegenskaper på den framtida arbetsmarknaden. En förmåga att kunna anpassa sig. Och visst är det viktigt. Men ibland störs jag över den skenbara elegansen i flanörens förhållningssätt till livet. Varför beundra den som kan hoppa från tuva till tuva, den som lämnar skeppet innan råttorna?
Vännen vid stolpen är som skeppets kapten. Vissa saker är värda att hålla fast vid. Livet kräver även tålamod, uthållighet och trofasthet. För att bli rotad i något måste man stanna upp ibland. Vänta in det man söker istället för att jaga det. Att bara följa vibbar är att löpa risken att aldrig nå fram. Vibben är tillfällighetens doft.
Det är som att bygga slott av sand eller luft. Barnen bygger sandslott som en hyllning till skönheten, gåtfullheten och förgängligheten. Det vackra slottet försvinner men är mödan värd ändå. Och byggandets drivkraft är den oförställda glädjen av att skapa. Inte att vinna, bygga högst, snyggast eller smartast. Mamma kolla, ropar barnet lika glatt när den sjunde vågen slår mot det bräckliga tornet. Stormen för med sig löften om nya slott, nya chanser.
De som bygger luftslott fasar för den första brisen. Då rustas vallgravar och beväpnas torn. Luftslottet är en hyllning till självgodheten och inskränktheten. Slottets herre drabbas av jämförelsens förbannelse och slottsfrun ropar besvärjelser för att driva sanningen på flykt. Om slottet rasar, rasar livet. Rädsla är byggandets drivkraft.
Vi lever våra liv på skilda vis och skönt är väl det. Vad jag önskar är att fler sänkte garden. Jag vill se färre grepp om lyktstolpar och färre danser på vibbarnas äng. Färre luftslott, flera sandslott.
Everything is bullshit but the open hand, sjunger Bruce Cockburn och fångar livets mening i sju enkla ord.
/Gunnar Sjöberg