När jag för tredje gången trycker på CD-spelarens repeat-knapp inser jag att jag är fast. Jag gillar klassisk musik. Den smeker mina öron, lindrar smärtan, öppnar sinnet.
Ordet klassisk är på tapeten igen. Synodens ledare värnar om ”klassisk kristendom”. Andra om klassisk socialdemokrati. Eller klassisk barnuppfostran. Då ger ordet mig rysningar. Som att lyssna till marschmusik.
Enligt Nationalencyklopedin är ordet klassisk en benämning på ”en tidsperiod som anses utmärkas av särskilt hög intellektuell skaparförmåga och även på enskilda konstverk som tillskrivs förebildligt hög kvalitet och bestående verkningskraft.” Det har också fått betydelsen ”traditionell”.
Jag har aldrig förstått vad synoden menar med klassisk kristendom. Kan det verkligen betyda att det är en bibeltolkning som utmärks av särskilt hög intellektuell skaparförmåga och förebildligt hög kvalitet? Tillåt mig tvivla.
Eller betyder det att det är en traditionell, gammal uppfattning. Att begreppet ”klassisk” är en försäkran om att så har många tyckt för länge sedan och att det därför är sant.
De som påstår sig värna om de klassiska tolkningarna (och konstarterna) nedvärderar många gånger den moderna tidens tolkningar och uttryck. Allting var mycket bättre förr. Och renare och ädlare och manligare och tydligare och enklare och så vidare.
Till tonerna av Nielsens ”Dimman lättar” inser jag att klassisk kristendom handlar om något annat. Den handlar inte om fördömande, slutenhet, förenklingar och principer. Den handlar om ursprunget; den man som mötte kvinnor med respekt. Den man som åt tillsammans med horor, upprättade äktenskapsbryterskor och befriade från manligt förtryck. Den man som lät två kvinnor bli de första vittnen som predikade segerns budskap.
Klassisk kristendom är som klassisk musik. Den smeker, lindrar och öppnar.
Synodens präster föraktar den öppna och lyssnande kyrkan. De väljer att följa den skuggbiskop de ska utse i Lund. De tycks inte förstå att den som följer sin skugga har vänt ryggen mot ljuset och vandrar mot mörkret.
Det är synd om synoden.
/Gunnar Sjöberg