Mötte en österrikare i Wien. Med en överdådig lunchtallrik i viloläge berättade han med stolthet om sig själv, sitt jobb och sitt kunnande. Han sade sig ha både språköra och fotografiskt minne. Hans munväder var jag redan bekant med.
”Så fort jag hör eller läser en strof så sitter den här” sa han och pekade på sin skimrande tinning. Sedan lyfte han glaset, såg de finska bordskamraterna i ögonen och utbrast ett ljudligt ”Laden gladen”. Finländarna, som hade problem redan med engelskan, såg förläget förstummade ut. Ingen förstod något alls, utom mannen med språkörat som envist hävdade att det var ”cheers” på finska.
När vi andra ätit färdigt - och hans orörda lunch tagit på sig overallen - ville han avsluta med en svensk artighetsfras. Vad varje svensk man bör säga till den kvinna som lagat maten. ”Tack för melen” sa han skrockande. Inte heller nu vek han undan för våra tvivlande blickar.
På vägen hem for mina tankar till de många som hävdar att de äger Sanningen fast de inget förstått. De som vaktar principerna och ritar sina egna kartor. Jag såg de slutna rum där närhet är bristvara, moralism en livsnjutning och allt det nya ett hot. De för vilka öppenhet är otro och svek.
Men så hörde jag skrattet från österrikaren. Han kanske visste innerst inne. Varken finskan eller svenskan går att begripa.
Och jag hörde prästen O, som lyckades skapa ett sammanhang av meningslösheten. Han drog linjer framåt och bakåt i tiden, med det obegripliga som den röda tråden.
Allting är alltid mycket mer komplicerat än det ser ut att vara. Fråga pappan som lovat laga 10-åringens cykel. Han vet.
Vid nästa bjudning ska jag höja glaset i en Laden gladen för den fria tanken. Och tacka kvinnan för melen som en hyllning till gåtfullheten.
/Gunnar Sjöberg