Häromdagen åkte jag taxi med en sorgsen chaufför. Vi hade 15 kilometer framför oss, så jag frågade hur kvällen varit. Då berättade han hur ett gäng på fem vuxna män hånat honom under en hel körning och sedan vägrat betala. Han blev kallad svartskalle och terrorist, de spottade i bilen och bad honom dra tillbaka till Arabien.

Ingenting är sorgligare än blicken hos den avundsjuke. Det doftar förgrämelse ur hennes andedräkt och allt hon bjuder på smakar bittert. Avundsjuka är en dödlig sjukdom och det första som stryker med är livsglädjen.

Håhåjaja. Jag har alltid haft svårt för kategoriseringar, allra mest människor som kategoriserar sig själva. Typ ”jag är en spjuver”. Tråkigare människor finns inte. Eller föreläsare som delar in människor i ”Disko-Dick”, ”Lata Lisa” och ”Röjar-Roger” och tror sig förklara världen på det sättet. Håhåjaja.

Jag har sett David Letterman göra narr av doktor Phil och jag har skrattat högt. När jag sedan såg hans terapeutiska show första gången blev jag imponerad. Han kan sin sak, men visst är han ändå ganska tunn, inte bara i håret?

Dom är överallt. I röda jackor, orange band, blåa overaller och en ivrig blick. Jag överfalls på gatan av Röda Korset, Rädda Barnen, Amnesty, Greenpeace. Till och med Unesco. I handen har dom ett block eller en bössa. Dom rusar emot mig och vill ha min signatur eller min slant. Jag viker undan, mumlar nåt om medlemskap och brådska. Vill inte.

Det är inte lätt att vara människa. Olen syntynyt Korpilombolossa, så det finska svårmodet följer mig var jag går i skogar, berg och dalar. Å andra sidan strävar jag efter det spanska lättsinnet och övar stenhårt varje sommar. Vamos a la playa.

Alltså. Varannan vecka har jag en alldeles särskild form av tvångstanke. Jag ska skriva den här spalten utifrån en artikel jag inte kan läsa förrän någon dag innan deadline. För att hinna i tid tvingas jag tänka. Är inte det att tvångstänka?

Glöm Tyskland. Svenska fotbollsdamer gjorde succé och än en gång fick vi se hur ett lag kan lyfta enskilda individer. En reserv från Björklinge bredsidade in silvermålet och hela laget grät av glädje.

Visst är kaos granne med Gud, men inte på annat sätt som att höger snuddar vid vänster bara man snurrar tillräckligt långt. Men de är inga goda grannar.

Jag skriver min krönika den dag Anna Lindh har dött. Tiden har stannat, hennes död är så offentlig. Men döden stannar aldrig, varje dag tvingar den fram nya tårar. Alla bär på en sorg.