I Luleå och Uppsala är det många som lever korridorliv, men i världen utanför är det många fler. Människor som begränsar sitt inre liv för att skapa kontroll. Människor som tänker trångt.

Det är dags att komplicera, dags att ställa frågor, dags att tänka själv. Dags för filosofiska samtal.

Det går en båge från jul till påsk. Från helgen om Den Stora Födelsen till helgen om Den Stora Döden och Det Stora Livet. Däremellan gestaltas våra liv, under den bågen är människan satt att leva.

Det finns de som läser Bibeln som en bok om det som varit. Hemligheten är att läsa den som en bok om det som är.

Det bor en löpsedel inom oss alla. Kanske fladdrar den långt därinne, dold bakom välknutna slipsar och välstrukna blusar. Eller så är den alltid för våra ögon, en ständig källa till skuld och självförakt. Löpsedeln lovar pinsamma avslöjanden.

Ibland inleder jag de retreater vi erbjuder med en bön: Gud, hjälp oss att älska oss själva. För somliga är det en befriande bön, för andra låter det nästan som en synd.

Är du lycklig?

Jag bor tre mil från Knutby. Say no more.

Det fanns vänner som tvivlade när jag för tre år sedan berättade att vi skulle flytta ner till Uppsala för att driva en retreatgård i Svenska Kyrkans regi. Deras tvivel gjorde mig osäker; hur skulle jag klara tystnaden? Måste man gå i mjukiskläder hela dagarna? Mina skämt, vem skulle skratta åt dem?

Det finns en fråga som utgör basen för vartenda äktenskap i landet: Älskar du mig?