Är du lycklig?
Hur ska man svara på den frågan? Ett ”ja” låter så ytligt, ett ”nej” så dystert. Att vara lycklig handlar ju om så mycket, för inte är det väl att vara glad hela tiden?
Lyckan kommer lyckan går, heter det i en bön alla en gång fick lära sig. Det ligger något stort i det, en insikt om att lyckan, likt sanningen, inte är något man kan äga. Lyckan är både bräcklig och undflyende. Redan vid tanken på att mura in den har den flytt. Den livnär sig av frihet och öppenhet och kvävs av tvång och begränsning.
Att vara lycklig är att vara fri, öppen, sårbar.
”Hon verkar så lycklig”. Visst är det lättare att säga så, än att säga ”jag är så lycklig”? Det är som om vi inte tror att lyckan kan gälla oss, bara andra och helst sådana vi inte känner. Vi ser en krusning och tror att ytan är själva djupet. Bara den som kommer nära ser nyanserna.
Lycka är en upplevelse, något vi kan öppna oss för. Tänk om det är så att vi kan bestämma oss för att vara lyckliga, att vi faktiskt har ett val. Tänk om meningen med livet är att söka lyckan, men på betydligt djupare nivåer än Börsen och Trissbutiken.
Ingen kan bestämma över mina upplevelser. Att uppleva lycka är något jag bara kan göra själv, ingen kan ge den upplevelsen åt mig eller tvinga den på mig. Varje dag och ögonblick ställs jag inför ett val; hur ska jag hantera det jag upplever? Ska jag bjuda in det eller ska jag sopa bort det från min livsscen.
Jag kan välja bitterhet och vrede. Jag kan välja att ta åt mig av all kritik, gräva ner mig i mina missgärningar och fylla hela mitt liv med grämelse.
Jag kan också välja glädjen och leendet. Jag kan välja att gå vidare, lämna mörkret och söka mig till ljuset. Andas in det nya, istället för att sucka över allt som inte blev.
Får jag tipsa på en andlig övning? Ta en promenad, hur lång den är spelar ingen roll. När du går första biten, fundera på vad du vill lämna bakom dig i ditt liv; all sorg, all skuld, all bitterhet du vill lämna. Bördor du inte längre vill bära. Och när du vänder tillbaka, fundera då på vad du vill närma dig i ditt liv. Vad du vill bjuda in och vad du längtar efter. Något att fylla tomrummet med.
Den yttre promenaden kan följas av en inre. Livet är själva rörelsen mellan polerna – den ständiga kampen mellan att försöka lämna bakom sig och bjuda in. Döden är stillaståendet – tron på att lyckan varar för evigt eller att olyckan är mitt öde.
Lyckan kommer, lyckan går. Däremellan handlar det om att leva blott en dag, ett ögonblick i sänder.
/Gunnar Sjöberg