Det finns de som läser Bibeln som en bok om det som varit. Hemligheten är att läsa den som en bok om det som är.
Omkring år 550 f Kr skrivs berättelsen om Elia. Han är profet, en av Gamla Testamentets mest framgångsrika. Han strider mot kungen och mot alla falska gudar, livet är som en tävling och han vinner och vinner och vinner. Blixtar och dunder, det verkar som om ingenting kan hindra honom. Hans karriär är spikrak. Han är både lyckad och lycklig.
Efter ännu en seger, får han höra att drottning Isebel bestämt sig för att hämnas; Elia ska dödas. Och plötsligt tappar han all kraft. Han, detta kraftpaket som aldrig visat någon tvekan eller rädsla, blir livrädd. Han ger upp kampen, drar sig ut i öknen och sätter sig under en ginstbuske. ”Nu är det nog” viskar han och önskar sig döden.
Vad var det som hände Elia? Gick han in i väggen, blev han utbränd? Fick han panikångest? Depression? Eller blev han bara trött, så fruktansvärt trött på att ge och ge och ge?
När han sitter under ginstbusken kommer en ängel och visar honom en glödkaka och ett krus med vatten. ”Stig upp och ät” säger ängeln, ”annars orkar du inte hela vägen”. Elia smakar, men kryper sen tillbaka under busken. Ängeln vädjar till honom, sen reser han sig en andra gång och äter och dricker. Han får kraften tillbaka och vandrar fyrtio dagar och fyrtio nätter genom öknen till Guds berg Horeb.
Omkring år 2004 e Kr är berättelsen lika aktuell. Känner du igen dig?
Är du ängeln som försöker hjälpa en vän ut ur gömstället, upp på livsvägen? Försöker du ingjuta kraft och livsmod i den som tappat all ork? Hur känns det att bjuda den som säger nej? Är det någon som hjälper dig?
Eller är du Elia? Känner du att det är nog nu, att det är lika bra att strunta i allt? Har du hittat en ginstbuske att gömma dig under? Hur länge tänker du stanna där? Hur länge ska du vägra ta emot?
Livet är en öken, fylld av stenar att snubbla över eller sand att sjunka ner i. Så är det bara, men när blicken vant sig kan vi upptäcka oaserna, källorna till liv; kärleken, delandet, leken.
Ginstbusken är en bra viloplats, den skyddar mot brännande sol. Men den kan också bli en mögelfälla, en unken plats som doftar bitterhet och förgrämelse. Den som sitter för länge under busken blir rädd för det som finns utanför, det man förr älskade. Rädd för ljuset, luften och lusten till ett liv.
Glödkakan och vattnet är ingen ny hälsokur eller mirakelmedicin. Det är vardagsmat. Livsglöden finns i det enkla, där vi minst anar det. Precis som änglar.
/Gunnar Sjöberg