I Luleå och Uppsala är det många som lever korridorliv, men i världen utanför är det många fler. Människor som begränsar sitt inre liv för att skapa kontroll. Människor som tänker trångt.
Det finns till och med chefskurser i ämnet, kurser som först bryter ner deltagarnas självkänsla och sedan lär dem att med hård stämma och tom blick säga ”det är jag som är chef, det är jag som är chef”. Det är ett ledarskap som bygger på system, inte liv. Medarbetarna reduceras till brickor i ett spel, ett krigsspel, där chefen är general. Peka med hela handen och kräv omedelbar respons och knivskarpa svar av dina soldater.
Åh vilken fasa, tänk att få tillbaka en chef som gör arbetsplatsen till ett logement. Och vem är egentligen chef om chefen hela tiden måste påminna medarbetarna om vem som är chef?
Religion erbjuder också ett korridorliv, det räcker med att se på Knutby. Lägg ditt liv i pastorns hand och sluta tänka själv. Eller lägg det i politikerns, läkarens, ekonomens, expertens hand. Grunden för både tro, vetenskap och politik är öppenhet, men tänk hur det kan förvandlas till ett fängelse. Det som skulle befria begränsar istället.
För den som bor i korridor blir korridoren hela livet. De som kritiserar instängdheten blir fiender som inte förstår, inte känner till bakgrunder, inte begriper sig på ”verkligheten” osv. Det är som att försöka debattera med ett Jehovas Vittne, det är liksom ganska kört.
Jaja, vad vet jag, jag lever säkert i min egen korridor. Men tänk om alla Big Brother-Lindor och Robinson-Robbor beror på instängdheten? Kanske finns det ett uppdämt behov av att spränga gränser, riva alla murar och återta nåt slags liv. Vad som helst, bara det händer nåt! Och med hjälp av alkohol blir vi som tragiska Hulkar; pinka i drinken, stoppa handen i fläkten… vad som helst bara du spränger korridoren.
Visst har det gått fel nånstans? Medan folket lever korridorliv tar Aftonbladet och doku-skräpet över de fria markerna.
Vad kan vi göra? Kanske titta på den som är närmast dig just nu, be honom eller henne berätta något som berör. Kanske kan vi långsamt byta korridorliv till kollektivboende. Långsamt återta de ockuperade markerna. Göra världen större. Och bli rika på liv.
/Gunnar Sjöberg