Finns det någon människa som kan säga ”jag lever min dröm” och sedan leva den med gott samvete? Hur många offer krävs inte för att kunna göra det? Min dröm kan vara en annans mardröm.
Efter ett antal Robinson-säsonger har vi väl alla genomskådat uttrycket att ”följa sitt hjärta”. Det låter så fint, men till sist blir det omöjligt att gå förbi tidigare löften, känslor och strategiska val. Finns det någon människa som alltid kan ”följa sitt hjärta”?
Vad ska man göra då, om det nu varken går att till hundra procent leva sin dröm eller följa sitt hjärta? Vet inte, men ett annat råd är ju ”följ din längtan”. Men är inte problemet detsamma då, livet är ju fullt av plikter, löften och överenskommelser? Du lever inte bara för din egen skull, du lever också för andras.
Det enda vi kan följa är det som redan finns djupt inom oss; vår bakgrund, våra mönster, våra gåvor och talanger. Det inre stråket, den vindlande väg som leder genom dalar och berg, mörker och ljus.
Det som kan få vårt liv att blomma finns inom oss, det är inget vi kan köpa eller lära oss av andra. Den enda hjälp vi kan få är att öppna upp, inte för att byta livsinnehåll utan för att finna det som är dolt inom oss.
Kanske låter det snusförnuftigt, men det är inte enkelt. Den svåra konsten är att lära sig att leva med det som är trasigt, särskilt i en kultur som vår då sårbarhet är en svaghet och misslyckande en skam. Men en stor hemlighet i livet är att vägen till ljuset kan vara att stå kvar i mörkret.
I artikeln bredvid lär vi oss mer om Jungs teorier om det manliga och kvinnliga i människan. Jag tror att vi kan känna igen oss och ju fler exempel vi ger, desto mer skrattar vi åt oss själva. Men ett samhälle som låser in män och kvinnor i givna roller är ett förkrympt samhälle. Samma sak med den människa som inte vågar släppa fram de inre djupen. Våga leva, våga bejaka dig själv!
Min frisör i Luleå (man borde ha en frisör i varje stad ty hos frisören samlas Simsons vishet) berättade att många kunder kommer in med en tragisk blick och säger: Gör om mig! I blicken ser hon en längtan bort från det vardagliga, det liv som blev. Åh, som om en mittbena kunde mätta vår längtan!
Handlar inte allt om att bejaka det som finns inom oss – allt det vackra och allt det eländiga, all styrka och svaghet, allt manligt och kvinnligt. Borde inte vår strävan vara att utveckla det istället?
Be inte frisören göra om dig. Be henne göra dig till den du innerst inne är. Mer av dig, mer av liv.
/Gunnar Sjöberg