Det finns en fråga som utgör basen för vartenda äktenskap i landet: Älskar du mig?
När den ställs, prövas relationen. Vi kan försöka komma undan, skruva upp radion och ropa ”va”. Eller sluddra nåt om ”självklart” eller låna den där vitsen av Ronny Eriksson. Men när frågan ställs i ett sammanhang där inga flyktvägar ges, då prövas relationen.
Älskar du mig? Låt oss strunta i alla svensktopps-låtar som devalverat ordet. Jag tror att vi i alla fall vet vad frågan gäller. En långdragen diskussion om vad ordet älska egentligen betyder idag, igår och i evighet amen, är nog mest ett sätt att försöka komma undan svaret.
Att älska någon är mycket mer än att respektera, hålla av, gilla, tycka om, vara sugen på. Det handlar om livets innersta, om att få vara sårbar i en annan människas famn. Att dela liv.
Svaret avgör relationens hållbarhet. Blir det ”nej”, är utgången ganska given. Ett äktenskap som vilar på kompisskap kan väl i och för sig fungera, men nog ligger det något tragiskt i att låsa fast varandra som kompisar.
Men plikten då, kan det inte vara bra att hålla fast vid varandra för att man en gång lovat det? Ja, men att älska kan aldrig vara en plikt.
Allt detta gör äktenskapet så komplicerat och frågan om skilsmässa så svår. För mig är det inte en moralisk fråga. Däremot är det en fråga om livsval och respekt för mig själv och den människa jag lever tillsammans med. Den som älskar kan inte tvinga fram ett ja. Älskar gör man utan tvång.
En skilsmässa är alltid ett misslyckande; ambitionen sprack, något man lovade höll inte. Frågan om vems fel det var, är felställd. Det är bådas fel eftersom äktenskap är ett gemensamt liv, ett gemensamt lyssnande och inkännande.
Älskar du mig? Ibland behövs en tredje part som lyfter fram den avgörande frågan. Förr i tiden fanns den obligatoriska medlingen då alla var tvungna att träffa en präst eller liknande innan skilsmässa. Nu är vi utlämnade åt varandra och har olika terapeutformer att välja bland.
Kanske är det så att alltför många skiljer sig utan att ge samtalet en chans. Risken är att ett ”nej” blir själva flyktvägen. Om vi skriker åt varandra slipper vi höra våra hjärtslag.
Ett ”ja” får tiden att stanna och hjärtat att darra. Den sanna kärleken handlar inte om att älska tack vare någonting, utan trots någonting. Ja, jag älskar dig. Trots 10 kilo för mycket, trots din brist på humor, trots dina svek. Inte tack vare ditt vackra hår, dina fina ord, din goda smak.
Alla människor är värda att älska. Alla borde få höra ett ja.
/Gunnar Sjöberg