Häromdagen åkte jag taxi med en sorgsen chaufför. Vi hade 15 kilometer framför oss, så jag frågade hur kvällen varit. Då berättade han hur ett gäng på fem vuxna män hånat honom under en hel körning och sedan vägrat betala. Han blev kallad svartskalle och terrorist, de spottade i bilen och bad honom dra tillbaka till Arabien.
Ändå körde han dem till dörren.
Åh dessa män, dessa berusade karlar som blir som idioter i grupp. Vi suckade tillsammans, jag försökte ingjuta lite mod i honom och när vi skildes åt fick jag ett leende. Den närhet vi upplevde svepte nog bort en del av den sorg och det avstånd gubbgänget lämnat efter sig i hans taxi.
Närheten bär på ett mysterium: I varje människa finns något av mig själv. Att komma nära en annan, om så bara under 15 kilometer eller 15 minuter, är att komma nära sig själv och därmed själva livet.
De fem fulla karlarna var på flykt från närheten. Spriten gör det lättare och du har alltid något att skylla på. Men visst är det sorgligt med människor som aldrig vågar närma sig?
Artikeln bredvid handlar om ensambarn. Jag tror en nyckel för alla, oavsett syskonskarans storlek, är närhet. En känsla av samhörighet, tillit, värme. Att vara med i ett större och djupare sammanhang än bara mitt eget.
Häromveckan läste jag i Kuriren en insändare som fruktade ännu ett besök på en julotta fylld av fördömanden. Typ, ”jasså, det är dags att komma nu”. Tyvärr är han eller hon inte ensam om den upplevelsen.
Åh, dessa predikanter som förvandlar julens budskap till moralkakor. Jag har aldrig förstått de hårda orden. Varför misstror vi varandra? De som besöker en julotta gör det av olika skäl, men hos de flesta handlar det nog om en längtan efter närhet. En vilja att vara med och dela livets gåtor.
Närhet föds ur öppenhet, en ömsesidig vilja att mötas. Att beblanda sig med andra. Och är det någonstans man beblandar sig så är det på julottor.
Ur närhet föds närvaro. Det är både närhetens och julens innersta mysterium. I våra liv kan vi känna avtryck av andra människor, även om de är 100 mil bort. Vi kan till och med smeka avtrycken, känna en beröring som besegrar alla avstånd. Inte ens döden sopar undan spåren av de vi levt nära.
Det djupaste avtrycket är Guds. Det finns där, inom oss, som en längtan. En fråga. Ju närmare vi söker oss krubban, desto tydligare blir närhetens mysterium. Vi ryms där, tillsammans med den sorgsna chauffören, de berusade männen, skribenten och predikanten.
Närvaron bär till och med på ett namn: Immanuel. Gud med oss.
/Gunnar Sjöberg