Begravningar avslutas med att prästen lyser frid över den avlidnes sista vila. Det är fint men jag skulle också vilja fridlysa alla levande människor.

Det står en medelålders ek vid min parkering. Den är 300 år gammal och nyss har frisören varit på besök. Frisören kallas arborist och för några veckor sedan klättrade han upp i trädet, kammade ekens hår och tog bort de grenar som grånat. Nu är den vacker som en ungbjörk.

Jag har en god vän som hamnade i svårigheter på bröllopskvällen. Det började när det var dags för presentöppning inför alla gäster, ett tilltag som jag alltsedan dess avråder från. Andra paketet var en brödrost och min vän gick ut hårt. Han höll upp paketet för gästerna och sa ”otroligt”. Nästa paket innehöll också en brödrost och vännen sa än en gång ”otroligt”. Det var då han liksom fastnade i superlativ och brödrostar.

I Italien cyklar trafikpolisen på trottoaren i sin jakt på felparkerare. Visst är det underbart? Hur kul vore det om allt stämde, om allt var konsekvent och logiskt. Om alla gick på trottoaren och levde som de lärde.

I våras köpte vi en ny båt till Breidagård, stället där jag jobbar. Det är en träbåt, en blidöeka med gamla anor. Den är handgjord, vacker och väldigt lättrodd. Den flyter som en fjäder på vattnets yta, som en storvuxen konkurrent till alla lättfotade skräddare. Tyst är den också. Och mycket, mycket rank.

Finns det någon som vill vara vuxen idag? Antingen försöker man vara ung så länge som möjligt och odlar hästsvans av de testar som finns kvar. Eller så plockar man ut avtalspensionen och spelar heltidsgolf från den dag man fyllt femtiosju.

Vid skapelsens början vände sig Gud om efter varje dag och konstaterade att det var gott. Till och med den sjunde dagen, då Gud enligt myten inte gjorde annat än vilade, var en god dag. En riktig slappar-dag var det, så god att den blev helig.

Om det är så svårt att radera SMS-meddelanden från en pastor i Knutby, hur svårt ska det då inte vara att radera negativa tankar från förr? Tänk om det är så att vårt inre - alla våra tankar, ord och gärningar – finns kvar? Tänk om allt finns kvar, som ett mjukt avtryck i sanden, ett spår som inte leder någonstans.

Det är något sorgligt med pilgrimen. Det viktigaste är att nå fram, oavsett om det handlar om att kyssa Jakobs fötter eller finna någon att älska resten av sitt liv. Det sorgliga är att vardagen blir en transportsträcka. Det hägrande målet skymmer sikten för den skönhet som kan gömma sig i det enklaste och närmaste.

Finns det någon människa som kan säga ”jag lever min dröm” och sedan leva den med gott samvete? Hur många offer krävs inte för att kunna göra det? Min dröm kan vara en annans mardröm.