I våras köpte vi en ny båt till Breidagård, stället där jag jobbar. Det är en träbåt, en blidöeka med gamla anor. Den är handgjord, vacker och väldigt lättrodd. Den flyter som en fjäder på vattnets yta, som en storvuxen konkurrent till alla lättfotade skräddare. Tyst är den också. Och mycket, mycket rank.
Att den skulle heta ”Tryggarekan” hade vi bestämt långt innan vi sett den. Men efter en blöt sommar då tre personer trillat i sjön när de skulle kliva i båten, känns namnet lite…tja, missvisande. Ett snedsteg, lite för bråttom, en alltför tungt nersatt fot…vips, så är du i vattnet.
Å andra sidan kanske namnet är helt rätt. Vad är trygghet? Och kan man verkligen leva ett liv utan snedsteg, utan att någonsin trampa snett? Är det bättre att bli kvar på bryggan hela livet, att aldrig våga ta ett osäkert kliv? Eller finns det rentav sådant som är värt ett plurr?
Bygg en köl, har någon föreslagit. Spika fast tyngder i den, har andra ropat. En cafégäst har till och med ritat någon slags ingenjörs-skiss på hur man skulle kunna göra om båten till världens tryggaste eka. Men snälla, tänker jag, inte handlar väl trygghet om blytyngder och dubbla skrov?
Hela livet är ett riskprojekt, det handlar om att våga pröva och våga lämna. Att bli vuxen är att lämna hemmets trygghet och försöka finna en annan. Vore det inte så skulle inga upptäckter göras, inga företag skapas, ingen utveckling ske.
Gud bevare oss för blytyngder och spikar. Finns det inte tillräckligt med rädslor och traditioner som begränsar oss, som skapar den där skenbara känslan av säkerhet och kontroll? När livet stormar trillar vi ju i sjön allihop i alla fall, eller hur? Den som känt på vattnet innan kanske inte är lika rädd.
Nej, här byts inga namn; båten ska heta Tryggarekan. Den ska vara lika lättrodd och vinglig som den är tänkt att vara. Den ska fortsätta lura landkrabbor som är vana att sätta ner sina tunga fötter utan att tänka sig för. Den ska lära oss att trygghet är att varsamt lämna bryggan och våga bli buren. Den ska tvinga oss att gå genom livet med mjuka steg och lätt böjda knän.
Det farliga är inte att falla, det farliga är att tro att man aldrig gör det.
/Gunnar Sjöberg