Om det är så svårt att radera SMS-meddelanden från en pastor i Knutby, hur svårt ska det då inte vara att radera negativa tankar från förr? Tänk om det är så att vårt inre - alla våra tankar, ord och gärningar – finns kvar? Tänk om allt finns kvar, som ett mjukt avtryck i sanden, ett spår som inte leder någonstans.
I artikeln bredvid lär vi oss vikten av att radera alla negativa tankar och avtryck Visst, det är sant men jag vet inte om det är möjligt. Kanske handlar det istället om att gilla läget, att acceptera att vi gör misstag och har våra brister. Att se skönheten även i det spruckna.
Blaise Pasqual, en matematiker på 1600-talet, skrev i boken ”Tankar” att den kristna religionens främsta uppgift är att tydliggöra människans storhet och elände. Det är så sant, så sant.
Vem i vår tid kan påminna både om storheten och om eländet? Är det inte oftast antingen eller? Aftonbladet påminner om eländet – förvisso andras, typ dokusåpastjärnornas och den arma barnflickans – medan veckotidningarna påminner om storheten - förvisso andras, typ filmstjärnornas och det underbara kungahusets.
Vad gör jag då med allt mitt bagage, allt det goda och onda som livet gett mig? Alla gamla synder, misstag och självförnekande handlingar? De finns ju där, hur mycket jag än tittar framåt. Den som vill följa mitt liv bakåt kommer att upptäcka spåren. Vem ska sudda ut dem, finns det agenter som gör sånt? Eller en tekniker som kan radera livsbandet bakåt?
Nä, det handlar nog om att försöka integrera även misstagen i mitt liv. Att bli vän med sin historia helt enkelt, även de avsnitt som handlar om eländet och inte bara storheten.
Bob Dylan, en musiker på 60-talet (jo, jag vet att han spelar än men jag hörde hans konsert förra året och den var så trist så jag vill glömma den…), sjöng ”Man gave name to all the animals”. I sången beskrev han hur människan i begynnelsen gav namn åt alla djur och därmed fick makt över dem. Det jag känner namnet på har jag delvis makt över, så är den gammaltestamentliga tanken. Det är så sant, så sant.
Alltså. Istället för att radera det som varit, låt oss flytta fokus. Låt oss se det som varit av storhet och elände, benämna det och sedan lämna det. Att älta är att dö.
Låt oss vända blicken framåt, så många stigar återstår och varför ska det förflutna få suga musten ur mina steg? Livet är alldeles för kort för att det som har varit ska vara det viktiga, eller hur? Kom låt oss leva för det som är, eller om det inte är nog, för de dagar som ska komma.
/Gunnar Sjöberg