Det står en medelålders ek vid min parkering. Den är 300 år gammal och nyss har frisören varit på besök. Frisören kallas arborist och för några veckor sedan klättrade han upp i trädet, kammade ekens hår och tog bort de grenar som grånat. Nu är den vacker som en ungbjörk.
Under eken har vi planterat lökar och de växer som gräs. Eken är klok, den vet hur man ska få andra att växa. Den ger skugga mot solens hetta men tillräcklig rymd för vinden, regnet och ljuset. De ser ut att må väldigt bra, de där blommorna som frodas under eken. Och att sitta på den runda ekbänken och försöka se världen ur ekens perspektiv, det är hisnande.
Den gamla granen har inte samma känsla. Medan eken sträcker ut sina grenar som en bild för en ständig strävan att nå längre och rymma ännu fler fåglar, så sänker granen sina grenar så djupt och brett som möjligt. Den ser tyngd ut och det var längesedan den blommade. Under granen växer ingenting, marken är tom och torr. Det är som om den vill döda allt, för att inte riskera konkurrens.
På vägen hem tänker jag på chefskap. Hur är din chef, som eken eller som granen? Får du växa, får du det utrymme som krävs för att du ska lära dig mer? Blomstra. Eller kvävs du, försöker du härda ut i torra landskap?
Kanske är du rentav chef, men hur är du då? Ger du liv åt andra, bär du dina arbetskamrater en stund för att sedan låta dem lyfta? Eller låter du dina tunga armar trycka ner dem så att ingen ska tro sig vara mer än du?
Usch, jag hör hur moralistisk jag börjar låta. Dessutom kanske någon tycker att jag pratar illa om träden… jag har fått den kritiken förr. En ek är en ek och en gran är en gran, det är inte så mycket att göra åt det. Däremot kan man alltid förändra en chef.
Chefens största problem är om han eller hon inte vågar vara människa. Närheten till sitt eget inre tror jag är en ledares största tillgång. Förvisso kan man tjäna pengar på att kunna gå över lik, men visst handlar livet om något mer? Att bära andra, inte är väl det bara en börda?
Inget träd kan bära julstjärnan så vackert som granen, och inget träd kan bre ut sig så ståtligt som eken. Den bästa ledaren är den som vågar vara sig själv. Så enkelt är det. Och så oerhört svårt.
/Gunnar Sjöberg