Jag skriver min krönika den dag Anna Lindh har dött. Tiden har stannat, hennes död är så offentlig. Men döden stannar aldrig, varje dag tvingar den fram nya tårar. Alla bär på en sorg.
Döden är en tjuv som har stulit glädjen från alltför många människor.
Å andra sidan blir livet mer levande i dess närhet. Medvetenheten om att våra dagar är räknade kan öka tempot i våra steg – vi har ju faktiskt inte all tid i världen på oss. Döden kan också dämpa farten, påminna oss om vilka som är viktiga och värda att ägna tid åt.
Döden kan göra oss mer levande.
Under mina år som präst har jag begravt hundratals människor. Det är en fantastisk uppgift – som präst får du finnas med i ett sammanhang som, hur underligt det än kan låta, verkligen är levande. Jag är med utan att vara drabbad; den gamle mannens gråt är min gråt, barnets förtvivlan är också min. Döden skalar av, blottlägger de sprickor vi gör allt för att dölja.
Ingenting är mer mänskligt än döden.
Men jag avskyr den i alla fall. Jag vill ställa den till svars för all sorg den spridit. Som vittnen vill jag kalla alla de som förlorat sina barn, unga eller gamla. Alla kvinnor som förlorat sina män och alla män som förlorat sina kvinnor. Alla vänner som förlorat sin vän.
Som huvudvittne vill jag kalla de barn som förlorat sin mamma eller pappa, denna förkvävda sorg, för nästan ingen vågar prata med ett sörjande barn. De små får ofta bära bördan ensam, för de stora har förlorat språket. Barnet får redogöra för alla andras sorg och höra hur duktig hon är eller hur stolt pappa skulle vara om han bara hade fått leva, förresten vad är klockan, jag måste gå nu.
Hos ett barn stjäl döden hela livsinnehållet, alla dörrar är ju så öppna. Men den som blivit bestulen lär sig låsa med dubbla reglar. Också det är en död.
Vore jag domare skulle jag döma döden till döden.
När jag skriver detta, inser jag att det är jag som är dömd att dö. Dödsdömd. Det låter bistert och ännu dystrare än min förra krönika. Men det är ju sanningen – frågan är inte ”om” jag ska dö utan ”när”. That´s life.
Samtidigt är min tro att livet är ett löfte. Vi föds för att leva och det liv vi känner nu är bara en prolog. Det kommer mer och döden är tröskeln till detta annorlunda. Våra liv är som frön och jag tror vi kommer att blomstra på nytt, även efter döden.
Dödens seger är skenbar. En dag kommer vi att se den stå där, snöpt och snuvad på sin seger. Avslöjad. Den dagen ska livet stå i full blom och allting vara som det en gång var tänkt att bli.
That´s life.
/Gunnar Sjöberg