Visst är kaos granne med Gud, men inte på annat sätt som att höger snuddar vid vänster bara man snurrar tillräckligt långt. Men de är inga goda grannar.
Ibland upphöjs kaos till något positivt. Jag tror inte på det. Jag tror inte att poeter skriver bättre dikter när de är på fyllan eller att en fattig konstnär alltid målar bäst. Jag tror inte heller att Gud nödvändigtvis blir tydligare när livet rasar samman. Gud bor även mitt i radhuslängan, karriären och det lyckliga äktenskapet.
Jag tror inte ens det finns någon mening med kaos. Möjligen kan vi finna en sådan, men det är först när vi blickar bakåt i våra liv och ser att något positivt kom ur det som verkade dött.
Allt ont har inte något gott med sig, men vad som ibland upprepas är det under som skedde skapelsens första morgon. Då rådde kaos: Jorden var öde och tom, djup täcktes av mörker. Men en gudsvind svepte fram över vattnet och banade väg för ljuset.
Samma gudsvind sveper fram idag och syresätter våra liv.
Gud är ordningens Gud och vill att vår strävan ska vara att söka det goda, glädjen och lusten. Att fortsätta skapa. Det låter stort men kanske är det inte så krångligt; om vi lyssnar inåt kan vi ana att Guds vilja stämmer överens med vår egen. Det gäller bara att lyssna förbi alla andra viljor, ”måsten” och ”borden”. Bilden av paradiset lever som ett suddigt avtryck inom oss – en önskan om ett tillstånd då allt är gott och helt.
Löftet är att den som söker ska finna.
Hebreiskan, som är Gamla Testamentets språk, har ett ord för Guds vilja: Shalom. Det betyder fred, frid, balans, harmoni – allt på samma gång. Inre frid och yttre fred.
Gud vill shalom, inte kaos.
Hela Nya Testamentet handlar om Guds kamp mot kaos. Det är därför Jesus går på vatten, förlåter synder och uppväcker Lasaros. Han gjorde det inte för att imponera utan för att visa sin seger över kaosmakterna, de krafter som vill dränka oss i bitterhet, självförakt och död. Livets fiender.
Nåväl. Jag gjorde en gallup på mitt jobb och frågade hur många som hade gjort en mystik upplevelse. Ingen fattade frågan, men när jag sa att det handlar om att uppleva sig förenad med nånting större än sig själv då var det flera som nickade försynt. Det viskades om kärlekar, fjälltoppar, segrar, stilla stunder, seende blickar.
Tänk om det är vanligare än vi tror? Tänk om det där avtrycket av paradiset inom oss inte alls är så suddigt. Kanske handlar det bara om att byta perspektiv. Att bejaka det vackra, naturliga, enkla.
Att se livet. Och välja det.
/Gunnar Sjöberg