Alltså. Varannan vecka har jag en alldeles särskild form av tvångstanke. Jag ska skriva den här spalten utifrån en artikel jag inte kan läsa förrän någon dag innan deadline. För att hinna i tid tvingas jag tänka. Är inte det att tvångstänka?
Nåväl, jag har haft andra tvångstankar också, men mer typ sånt där som att klockan ska ligga åt samma håll på nattduksbordet varje natt, annars… Eller att tandborsten ska stå åt samma håll i glaset, annars… Eller att studsa bollen tre gånger i golvet innan straffkastet, annars…
Det var när jag var ung. Nu har så mycket av det där ”annars…” inträffat, så jag har gett upp alla försök att bemästra den bistra verkligheten. Klockan har stannat, tandborsten är elektrisk och den sista straffen har jag skjutit. Jag tror jag missade.
När jag läser vad Susanne Bejerot säger i artikeln bredvid, förstår jag att dessa vardagliga ritual egentligen inte kan kallas tvångstankar. Vi har alla våra små tricks för att påverka ödet, gudarna eller morgondagen. Syftet är att skapa trygghet, att lugna oss. Men det tragiska är när allt blir tvång, handlingar som begränsar och binder oss.
I filmen ”Livet från den ljusa sidan” spelar Jack Nicholsson en man vars liv är inrutat in i minsta detalj. Han har byggt upp ett system av ritual och handlingar som både är förutsägbara och trygga. Men så träffar han en kvinna och kan inte motstå kärlekens kraft. Livet tränger sig på, kärleken öppnar hans hjärta och han vågar släppa in. Utsätta sig. Och när han släpper taget kan han ta emot.
Det är en underbar film.
Det finns olika sätt att bygga system. För många fungerar religionen som ett sådant; tydliga regler och en klar linje mellan ”vi” och ”dom”. För andra är politiken ett system, eller kanske facket eller klubben eller familjen. System som säkerställer en skenbar kontroll i en värld som aldrig låter sig kontrolleras.
För egen del försöker jag vara fri och söka glädjen i livet. Faktiskt, det är mitt mål. Om nu någon religiöst missmodig invänder och hävdar att livet är en syndfull sång, så kan jag citera Predikaren: Att finna glädjen mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.
Insikten om att våra liv är begränsade skulle kunna befria oss. Istället för att krampaktigt hålla fast vid rutiner och system, eller motstå förändringar, skulle vi kunna släppa taget. Sträva framåt, låta gårdagen vara och morgondagen ha nog av sin egen plåga. Vår tid är ju begränsad, livet är en gåva och rädsla dess fiende.
Varje dag är en bonus. Kom, låt oss leva.
/Gunnar Sjöberg