Hur många föreläsningar har inte handlat om att ”vi lever i en tid som ständigt förändras”. Hur många kurser har inte annonserats som handlar om hur vi ska möta den nya tiden. Och hur många suckar har inte hörts kring det faktum att inget längre är som förr.

Vem kan man tro på i en så trolös tid som vår? När alla tuvor sjunker och inte ens ekot vågar svara ja? Var finns de band som håller?

Det finns en by strax norr om Vindeln som heter Tillflykten. Där måste vara vacker, vänligt och vilsamt. Gott om väggar för både lä, skugga och sol.

Helgonen skrattar åt sina misstag, men vi som inte är heliga blir bara arga. För vi vill ju att allt ska vara perfekt. På provet ska det vara 48 poäng av 48 möjliga. MVG. Man ska väga precis på tabell annars är det övervikt eller undervikt. En repa på bilen ger blödande magsår och fukt i ett hus är varje vuxens fasa. För att inte tala om den dag epostfunktionen slutar fungera eller räntorna börjar stiga.

På El Molinos i Nerja i södra Spanien vet man vad helighet är. Baren är fylld av människor och det är allsång och solosång, fingerdans och magdans och liv i överflöd.

Denna kyliga vinter gäller det att leva nära livets varma källor. Så medan rullgardinens nerdragna läge ännu ger rum för minnen och drömmar, vandrar tankarna till en av förra sommarens tidigaste morgnar.

Jag mötte en vandrande affärsidé, en ekonom som målade upp sin framtidsvision. Framtiden ligger för de entreprenuriella sa han och det var då min blyertspenna gick sönder. Framtiden ligger för de som vågar ta för sig och sticka ut. De som kan inta en scen eller åtminstone ett rum på trettio snabba sekunder. De som kan presentera sig själva i fem intensiva minuter. De som vågar vara lite galna sa han och stötte skrevet mot en dam på första parkett. Lite crazy. Eller sexy som han också sa. Det var då, just då, jag blev trött.

Läste i en reklambroschyr att tomten ”påminner oss om julens största budskap. Att äta många pepparkakor och vara snäll”. Julevangelium enligt Mammon. För att få oss att stå ut i mörkret kränger de nitton meters lysdioder och en porslinsängel för 249 spänn. Jag tror det är en fallen ängel.

På Alla Helgons Dag bländar oss kyrkogården med sin skönhet och sorg. I de fladdrande ljusen kan vi ana den ensammes saknad. Långsamma steg, lågmälda samtal. Men i mörkret slår hjärtat snabba slag.

Några lever på minnen, andra på sitt hopp. Jag försöker leva på båda. När höstmörkret rullar in hämtar jag styrka ur minnet. Jag minns de dagar som gjorde så vacker entré i Toscana. Det var då det var som vackrast - långsamt och plötsligt på en och samma gång. Ljuset med sitt smygande anfall gav inte mörkret en chans. Inte heller den fuktighet och klibbighet som dragit in under de nattsvarta timmarna. Det var som om allting hade premiär – nya skiftningar, nya dofter, nya vinklar. Som en skönhetstävling mellan veckans alla dagar.