Denna kyliga vinter gäller det att leva nära livets varma källor. Så medan rullgardinens nerdragna läge ännu ger rum för minnen och drömmar, vandrar tankarna till en av förra sommarens tidigaste morgnar.
Det var i södra Toscana och jag var på väg till staden för att lämna av min son som var ute på tågluff. De fem milen tillbaka till bergsbyn var krokiga, guppiga och smala. Jag körde sakta och njöt av den ännu svala luften. Fälten bredde ut sig och bönderna arbetade långsamt och metodiskt med skörden. Skönheten och lugnet var bedövande.
Jag slog på radion och ut ur högtalarna ljöd Madonnas Ray of light. Jag såg hennes video för mitt inre – den där allting rusar fram huller om buller. Livet ska levas fort och Tempo är vår Gud.
Det var en märklig upplevelse. Bilen blev som en ficka mitt i tiden. Jag tänkte på alla gånger vi säger att tiden är dyrbar och att så mycket därför handlar om att jaga nåt att fylla den med. Vad har du gjort idag, vad ska du göra i kväll, till sommaren, nästa jul, år 2000? Kom igen, man lever bara en gång.
Medan Madonna sjöng smyckade bönderna sina kullar med nakna och vackert hoprullade höbalar. För att förstärka kontrasten skruvade jag upp ljudet på stereon och sänkte farten en aning. Det är det här som det handlar om, tänkte jag. Inte att bromsa in och dra sig undan. Inte att gasa på och rusa framåt. Utan att finna vilan mitt i oron. Hitta balansen.
Att ta vara på tiden är att upptäcka pauserna.
/Gunnar Sjöberg