På El Molinos i Nerja i södra Spanien vet man vad helighet är. Baren är fylld av människor och det är allsång och solosång, fingerdans och magdans och liv i överflöd.
Klockan tolv på natten tystnar musiken. Dansen upphör och lamporna släcks. En spotlight tänds och riktas mot hörnet där vi sitter. Ovanför oss, på en gjuten avsats, brinner levande ljus för den heliga modern Maria. Det är stilla en stund, sedan sjungs en hyllningssång till den kvinna som burit gudomligheten inom sig. Applåder och jubel följer på sången, sedan fortsätter allt som förut.
Helighet handlar om gränsöverskridande och det var det vi var med om. Det var inte längre antingen eller, fromt eller ofromt, kyrkan eller världen, gudomligt eller mänskligt. Det var både ock. Inte två världar, utan en enda. Närhet mitt i avståndet, gudomligt mitt i det mänskliga. Under den korta stunden av stillhet hann jag tänka fem ord: I detta också, även här.
Närhet förutsätter distans. Somligt syns bättre på avstånd och den som inte kan skratta åt sig själv har inte förstått livets allvar. Helighetens motsats är de som tror sig vara Gud. De enda som har rätt, den enda vägens vandrare. De som står över all mänsklig svaghet.
Allt ljus på madonnan. Kanske var meningen den att påminna om någonting annat. Att det mitt i det myckna finns något mer. Ett djup under ytan, en inre puls i allt liv. Ett löfte om återställd balans.
Några dagar senare läser jag en bok av Peter Halldorf. ”Vi är mer än vi har blivit” skriver han om oss människor. Jag minns natten på El Molinos och tänker att för de flesta av oss är nog hela livet mer än det har blivit. Vi ser avstånden och bristerna, sträcker oss mot fullkomligheten men snavar på första steget. Dessutom är vi duktiga på att påminna varandra om allt som blev fel.
Och visst, ingen av oss är mer än människa. Men vi kan åtminstone försöka bli mera människa.
/Gunnar Sjöberg