På Alla Helgons Dag bländar oss kyrkogården med sin skönhet och sorg. I de fladdrande ljusen kan vi ana den ensammes saknad. Långsamma steg, lågmälda samtal. Men i mörkret slår hjärtat snabba slag.
Riten är en krycka för sargade känslor. Den hjälper oss att hantera det svårhanterliga. Vi tänder ljus, minns och gråter, minns och gläds. Den som inte har någon att sörja kan sörja de som sörjer. Ta till sig av andras smärta.
Samtidigt, på en annan plats, en annan kyrkogård, är trängseln kaotisk. Snabba steg med varor och vagnar. Det är Alla Konsumenters Dag. I entrén möts jag av en urgröpt och fånigt leende pumpa. Som en bild för vår tid. Den illa dolda tomheten.
Jag säger ingenting om pumpor. De ser inte särskilt goda ut men å andra sidan får man mycket pumpa för pengarna. Vad jag undrar över är vad vi ger våra barn. Är det mer skrik och upptåg de behöver? Fler ansiktsmasker, färre ansiktsuttryck.
Vi importerar Kalle Anka-riter som möjligen lär oss hantera ytan. På Alla Själars Dag fylls själens tomrum av barn som skriker Spök och tigger lösgodis. Hur ger vi dem en känsla för andras smärta, för mörkret, stillheten och den verkliga döden. När får barnen lyssna till kyrkogårdens tystnad? Vad är det vi flyr ifrån?
På kvällen återvänder jag till graven. Tänder ett nytt ljus, inte bara för pappa utan också för sorgen över sakernas tillstånd. Den döende känslan för andra.
/Gunnar Sjöberg