Några lever på minnen, andra på sitt hopp. Jag försöker leva på båda. När höstmörkret rullar in hämtar jag styrka ur minnet. Jag minns de dagar som gjorde så vacker entré i Toscana. Det var då det var som vackrast - långsamt och plötsligt på en och samma gång. Ljuset med sitt smygande anfall gav inte mörkret en chans. Inte heller den fuktighet och klibbighet som dragit in under de nattsvarta timmarna. Det var som om allting hade premiär – nya skiftningar, nya dofter, nya vinklar. Som en skönhetstävling mellan veckans alla dagar.
Sådana morgnar var det lätt att glädjas med fåglarna. De sjöng hela tonskalan medan himlen målade hela färgskalan. De mjuka kullarna gjorde sig fina och solrosorna sträckte sig mot solen. Det var tid för skörd.
Väl hemma hör jag suckar över ännu en ny måndag. På arbetsplatser hänger muckskyltar som räknar dagar till semester eller sextiofem. Vi sparar och gnetar och jämför upplägg på vår avtalspension. Restresor annonseras och vi vill bort, bort, bort. Slippa, slippa, slippa.
För att behålla perspektivet och någon slags glädje köper jag en gammaldags almanacka och låter en måndag bli veckans röda dag. Jag köper gula rosor på en torsdag och bjuder på vitt till tisdagens kyckling. Om morgnarna tar jag trotsiga turer över Bergnäsbron mest för att minnas vad jag anat i Toscana. Det finns en hemlighet som döljer sig i naturen - i ljusets seger och solrosens följsamhet, i vinden som banar väg och snön som täcker över. Löften om en fortsättning och en vändning. Ett slut och alltings början.
Morgonen bär med sig löften även i norr.
/Gunnar Sjöberg