Vi väjer inte för de svåra frågorna. Ungefär så kan det låta när ett nytt pratprogram introduceras på TV. Sedan ägnas tre minuter åt aneroxi, fyra åt mamman som förlorade sitt barn, åtta minuter åt Spice Girls splittring, sju åt frågan om självmord bland unga, fem åt underbemanningen inom vården. Mitt i alltihop en treminuters video med Be Witched. Man tackar. 30 minuter om allt men ändå ingenting.
Det finns skäl att frukta den dag då ytan blir själva innehållet. Då man kallas ”djup” bara för att man sett en fransk film och inte asgarvar åt allt. Om vi aldrig ger oss tid till eftertanke, står vi dåligt rustade den dag livet slår undan fötterna för oss. För det finns sådant vi aldrig kan rusa ifrån. Döden till exempel.
Å andra sidan lugnas många av det ständiga pladdret. Pratkvarnen döljer osäkerheten och lyssnaren stillar sin oro. Vad ska sägas när orden tagit slut? Vad ska höras när pratet har tystnat? Båda fruktar den tystnad som avslöjar tomheten.
Så talare jag är, försöker jag lära mig konsten att sätta punkt. Inte för att avsluta utan för att släppa en tråd. Våga låta tanken hänga kvar, ta en annan riktning, växa.
Det är inte vad som står före en punkt som är det viktiga. Det är vad som kommer efter.
Punkt slut.
/Gunnar Sjöberg