Visst, man kan bli frisk och glad av musik. Man kan också bli ledsen, sjuk och rent av galen. Vad blir du när du hör Christer Sjögren i Schlagerfestivalen bedyra sin kärlek till Joorup? Vill du bo och semestra där?

Sista dagen innan fastan är tänkt som en uppladdning inför kommande nervarvning. På fettisdagen smackar vi i oss semlor för att orka fasta ända in till påska. Fasta för att få korn på centrum, återfinna livsmeningen, få mod inför den påskhelg som rymmer all världens lidande och hopp. Så var det i alla fall tänkt.

För några veckor sedan åkte Charlotte Kalla stort och vi både grät av glädje och fick veta vari det stora bestod. Att ta ut skären, nyttja stavlängden, våga släppa efter och glida med i tillit till en kraft större än den egna. Vara avspänd och andas lugnt med skärpan på topp.

You have to take it in one bite. Servitörens ord har följt mig ända sedan förra sommaren och besöket på den fantastiska katalanska restaurangen elBulli. Vi åt rätter som inte finns, upptäckte smaker som fyllde alla gomsegel. Det var tydliga instruktioner och den som upprepades oftast var You have to take it in one bite. Eller på svenska: Ta allt i en enda tugga.

På den sjunde dagen vilade Gud, åtminstone om vi ska tro Bibelns poetiska skapelseberättelse. Gud lutade sig tillbaka, njöt av att allt var gott och såg fram emot hur människorna skulle gestalta kärleken. Vi som lever nu kan konstatera ett misslyckande, inte med skapelsen men av hur vi tar hand om den. Gott förvaltarskap är inte mänsklighetens främsta merit.

Vi är vad vi äter, fastnar i lyxfällor och gråter med alla som blir utröstade ur nån såpa. Vi är våra egna domare, juryn är bara på låtsas och vad vi stoppar i oss är vårt eget val. Sakta formas mardrömmen; att själv bli utröstad ur alla sociala sammanhang, tappa kontrollen över ekonomin och bara bli tjockare och tjockare. Och den största av alla mardrömmar: Att möta bilden av sig själv på Aftonbladets löpsedel, uthängd som en solkig syndare. Korsfäst vid närmsta Pressbyråkiosk.

Jag åkte taxi hem från Arlanda med en synnerligen sorgsen chaufför. Han såg dyster ut redan när han stod i ankomsthallen och tog emot mig med en oläsbar namnskylt i sin hand. Jag har haft en dålig dag, sa han redan innan vi satt oss i taxin. Jag trotsade honom och satte mig i framsätet.

Läget? Jodå. Punkt. Hur ska man tolka ett sådant svar?

Det finns sånger som aldrig tystnar. Som den änglarna sjöng på Betlehems ängar. Då sjöng de för herdarna och den nyfödde, idag sjunger de för stängda butiker och öde gator. Ett folk kan fördrivas, men somliga sånger kan aldrig tystas. Gloria in exelcis, Deo. Ju tyngre liv, desto fler änglar.

Som en orm i paradiset slingrar sig Israels mur genom Palestina. Åtta meter betong för att stänga ute eller stänga inne, syftet kan vara dubbelt. Vad är Israel? Ett land som vill leva så oblandat att det bygger in sig självt eller ett land så fyllt av rädsla att det stänger ute alla andra?