Sista dagen innan fastan är tänkt som en uppladdning inför kommande nervarvning. På fettisdagen smackar vi i oss semlor för att orka fasta ända in till påska. Fasta för att få korn på centrum, återfinna livsmeningen, få mod inför den påskhelg som rymmer all världens lidande och hopp. Så var det i alla fall tänkt.
Numer fastar vi för att behålla vikten och käkar semlor med dåligt samvete. Några av oss struntar i allt, både fastan och semlan, och lever obekymrat vidare i en kalenderlös tillvaro. Andra fastnar i fastan, gräver ner sig i dysterhet och självbespegling utan att upptäcka påskdagens soluppgång. Sen finns de också de av oss som lever livet som vore det en enda lång fettisdag. Om dessa ska denna krönika handla.
Bakom ord som ”konnässör” och ”livsnjutare” döljer sig ibland en välfärdsprofitör vars liv i grunden bara handlar om egen njutning och vinning. De slickar den 85%-iga chokladen av sina fingrar utan en tanke på de barn som plockat den utan lön. De tar bilen i alla lägen bara för att visa att de har råd. Livet ska levas, hejjåhå, vi har bara ett så kom igen och lev. Utan en tanke på att allas liv hänger samman.
Nej, jag ska inte schablonisera människor som nog bara finns i undantag. Kanske ska krönikan istället handla om de flesta av oss. Vi som vill bidra till en bättre värld, vi som gärna skulle köpa en miljövänlig bil bara vi hade råd. Vi som då och då köper kravmärkta grönsaker bara vi upptäcker dem i affären. Vi som är med i någon organisation som vill väl och ser klimathotet som ett verkligt hot.
Det är oss det hänger på. Om inte vi vill förändring, hur kan vi då begära det av andra? Låt livsnjutaren slicka sina fingrar medan vi försöker göra något åt saken. Våra steg är små, men om alla människor tar ett litet kan det bli det avgörande steget.
I helgen har vi firat Sveriges första Teologifestival i Uppsala. Tusen människor samlades för att tänka högt om Gud, människan och vårt ansvar för skapelsen. Samtidigt inleder Svenska Kyrkan sin fastekampanj med temat Vatten för Livet. Jag tror att religionen kan bära kampen för miljön för då balanseras hot och hopp, rädsla och iver, skuld och förlåtelse. Alla är skyldiga, alla har ansvar. I gudstjänsten får vi sätta ord på våra tillkortakommanden. Inte uppgivet, utan som ett avstamp för ett förändrat förvaltarskap av den jord som är allas. Kärleken befriar och utmanar till goda handlingar.
På festivalen sa KG Hammar: Vi kan försöka så Guds skapelse men vi ska inte skörda den.
/Gunnar Sjöberg