På den sjunde dagen vilade Gud, åtminstone om vi ska tro Bibelns poetiska skapelseberättelse. Gud lutade sig tillbaka, njöt av att allt var gott och såg fram emot hur människorna skulle gestalta kärleken. Vi som lever nu kan konstatera ett misslyckande, inte med skapelsen men av hur vi tar hand om den. Gott förvaltarskap är inte mänsklighetens främsta merit.
Gud vilade också på julnatten, åtminstone om vi ska tro den mest kända julsången. När juldagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå, Guds Son i nattens timmar där vilar uppå strå. Så skrev Burchhardt på 1800-talet. Det låter fint, men sanningen är ju att det lilla barnets vila blev kort. Bortom krubban anar vi Långfredagens kors.
Att Gud vilade sanktionerar vår egen vila. Den sjunde dagen behöver inte vara en söndag, poängen är att veckan behöver en vilodag för att människan ska må bra. Livets rytm är inandning - utandning, att ge och ta emot. Både ock, inte antingen eller. Det är ett skapelsemönster giltigt för alla tider. Engagemang förutsätter vila liksom kärlek förutsätter delande.
Vid skapelsens början vilade Gud, både vid den Gamla och Nya skapelsen. Den som vilar vågar lita till dem som finns runtomkring, att de ska bevara, beskydda och hålla koll. Den som saknar tillit vågar aldrig slappna av och får därför aldrig någon riktig återhämtning. Om allting vilar på mina axlar, när ska jag då våga sänka dem? Om allting bygger på att jag har full koll, när ska jag då våga sluta min blick?
Gud vågade, det är budskapet i den älskade psalmen 121. Den som tvivlar kan besöka kyrkan när juldagsmorgon glimmar och spana mot stallets strå. Där vilar livets källa och alltings ursprung medan livet pågår och allting sker. Om Gud vågade vila, visst borde också vi?
En av vardagens sorgligaste paradoxer är att den helg som handlar om hur Gud låter sig omslutas av människors händer är den mest stressiga och minst vilsamma helgen. Medan Gud tvinnar samman sitt liv med våra, rusar vi runt med pumlor och juleljus i en jakt efter den vila som redan är oss given.
Julens budskap är nämligen detta: Sänk axlarna, det är inte på dina som hela tillvaron vilar. Gör så gott du kan, sök det rätta men lita till den som bär allt. Se sambandet; bara den som vågar bli buren orkar bära. Låt pumlorna leka med dammet i hörnen och juleljusen brinna ända ner. Ljuset kommer någon annanstans ifrån. Och det är redan mitt ibland oss.
God Jul.
/Gunnar Sjöberg