Det lär finnas en församling i Norrbotten där prästerna träffas en gång i månaden för att basta. Kanske låter det som god personalvård, men grejen är att det funnits kvinnliga präster där under vissa perioder. Bastubadet har ändå fortsatt som en självklart manlig rit och därmed som ytterligare ett sätt att exkludera.

Jag delade en dag med Lasse Eriksson häromdagen, ni vet Uppsalas meste Pitebo. Vi pratade vid samma evenemang och han var både rolig och klok. Bland annat sammanfattade han alla världens olika OH-bilder som försöker beskriva skillnaden mellan förr och nu med orden: Idag mejl, igår morse. Det tyckte jag var kul.

Så här tio dagsmarscher in på det nya året är det kanske onödigt att påminna om årsväxlingens välsignelse: Att få lämna det som varit för att sträcka sig mot det som kommer. Men å andra sidan är det inte så lätt att lämna bakom sig, eftersom det som varit är bekant och det nya ett enda virrvarr av önske- och mardrömmar.

Varje tid har sina egna slagpåsar, människor som inte anses passa in och därför får klä skott för den allmänna frustrationen. Utstötta, kränkta, marginaliserade.

Vad tänker du på när du släcker din sänglampa? Med vilken tanke tar du dig an nattens timmar?

Livet blir aldrig som förr, det blir kanske inte ens bättre. Men det fortsätter.

Min kompis Rickard sa en gång att jag var konflikträdd. Jag vågade inte säga emot…

Jag gillade Folktoppen och High Fidelity är en underbar film. Men nu har jag fått nog av listor.

Min förra krönika hyllade Dick Gordon, den vänlige chefen. Nu tänker jag hylla hans kusin, den duktige arbetskamraten. Det är ett vackert ord, arbetskamrat. Vackert att vara, lyckligt att ha.

Minns ni Åke Gren, pingstpastorn som predikade hatiskt mot homosexuellas rätt till kärlek? Nu ska man ha en stödmarsch för honom och mot allt och alla som hotar den ”klassiska” kristna tron. Gud sig förbarme.