Med kris är det som att älska. Vi använder ordet i så många sammanhang att det förlorat sin betydelse. Ärligt talat, det är inte kris när man kommer fem minuter för sent till ett möte. Det är inte heller möjligt att älska Kalaspuffar.
När vi bodde i Luleå kom en fransk stipendiat på besök några dagar. ”Dorrme voo” sa jag vid frukostbordet, men hon såg bara skrämd ut. Min franska bygger till stora delar på sången Frère Jacque, den franska versionen av Broder Jakob. Där finns strofen ”dormez-vous”, som betyder sover du. Den klingar så vackert på lule-mål.
Den moderna människan bedrar sig själv i tron att kunna leva trådlöst. Kanske klarar vi oss utan telefon- och datorsladd men vi är som alltid beroende av andra. Även om navelsträngen klipps, vävs våra liv samman med andras liv på ett gåtfullt och möjligen gudomligt vis. Berättelsen om allas samhörighet är ett evangelium för den ensamme och ett hot för den som vill leva trådlöst även socialt.
Somliga säger att ungdomar inte tycker om att jobba med mindre än att månadslönen räcker till en resa till Australien. Snack säger jag. Är det några som kan visa på arbetets inre mening är det ungdomar.
Artikeln bredvid handlar om åldrande. Det är ganska lätt att skriva om, det räcker med att se sig själv med öppna ögon för att få uppslag.
Det är nånting med Wales. Jag gillar verkligen landet, men passar vi ihop? När jag var där i januari blev jag sjuk redan då, luftrören lät som min gamla 740. Jag var tillbaka för två veckor sedan och nu höll jag till dess jag kom hem, sen fick jag lägga mig i fyra dagars feber. Det är nånting med Wales.
Visst låter det sorgligt att jobba i ett ensamföretag? Varför ska jag gå till jobbet om det enda jag möter är jobb och mig själv? Läget, frågar dörrmattan. Knallar och går, svarar ensamföretagen.
Vad gör du om någon säger ”Jag skulle vilja prata allvar med dig”? Säger att du har ett möte, måste gå på toa eller springer du helt enkelt och gömmer dig? Att prata allvar har blivit skrämmande.Tacka vetja nonsens och pladder…
Har du tid? När frågan ställs är den ofta iklädd en ursäktande hållning. Höjda ögonbryn, kroppen lutad som om den är på väg bort. En minut? Max två? Snälla, jag vet att jag stör men…
I höstas skrev jag en krönika om Dick Gordon, chefen som blev uppsagd för att han var för vänlig. Han fick jobbet tillbaka när företaget insåg att de inte klarade sig utan hans vänlighet.