Med kris är det som att älska. Vi använder ordet i så många sammanhang att det förlorat sin betydelse. Ärligt talat, det är inte kris när man kommer fem minuter för sent till ett möte. Det är inte heller möjligt att älska Kalaspuffar.
Kris är naturligt, ingen av oss undgår att drabbas. Jag har en kompis som tappade 15 kilo tack vare en kris. Han gick och gick och för varje kilometer tappade han ett gram och vann någon slags frid. En annan la på sig 15. Hon åt och åt och för varje portion vann hon någon slags frid. Kanske är det nåt som liksom går runt bland människor, en tröstande tanke att lidandet på något märkligt sätt jämnar ut sig till slut. Att var människa har nog av sin egen plåga.
Kanske är 15 kilo upp eller 15 kilo ner det enda som avslöjar den kris vi varit med om. ”Allt väl” frågar vi varandra och får nästan alltid ett jakande svar. ”Läget” frågar en annan och vi svarar ”jodå” fast det ju inte är något svar. Det knallar och går även om livet rasar samman mitt i steget. Det är som bar vi på en inre skräckgarderob, ett krackelerat själsliv dolt i en flärdfull vårblus eller sommarkavaj.
Anna Freud systematiserade alla försvarsmekanismer, både de sjukliga och friska. Den friska människan bygger tillfälliga skydd mot krisens attacker för att kunna hantera det vardagsliv som ändå måste levas. Den sjuka förskansar sig bakom livslånga murar och bygger upp en egen värld där allt är kontrollerbart bara man gör exakt rätt saker på exakt rätt sätt. Att vara fången i tvångshandlingar är nog det svåraste fängelset att bryta sig ur.
Sublimering och rationalisering är våra effektivaste försvar. Sublimering är att omvandla frustration och vrede till nånting positivt. Efter ännu en hopplös dag på jobbet rusar du hem och råstädar lägenheten istället för att bara deppa ihop. Eller springer sju varv runt kvarteret istället för att tröstäta framför teven. Ganska konstruktivt faktiskt. Lite värre blir det om ditt överdrivna intresse för fjärilar eller frimärken egentligen är ett sätt att låta bli att hantera din sexualitet. Om det skrev Freud mycket.
Rationalisering är den försvarsmekanism som är lättast att känna igen och den vi oftast använder. All skuld förläggs till något eller någon utanför mig själv: Att vi förlorade matchen beror på domaren, att Svenska kyrkan backar på KG, att hon sa nej på att hon är knäpp och att jag inte fick jobbet på att de sökte en kort, blonderad man. Vad som helst, bara inte på nånting hos mig själv.
Läget? Jodå, tackar som frågar.
/Gunnar Sjöberg